Det börjar gå upp för mig varför jag inte skaffat blogg tidigare. Jag har ju aldrig tiiiiiiid!!!
Lätträknade är de gånger jag har tid att i lugn och ro sätta mig vid datorn och bara vara.

Häromdagen till exempel, var "one of those mornings", allt gick åt fanders och jag tänkte "det här måste jag skriva om på bloggen". Blev det av tror ni? Näe, för jag hade inte tiiiiiiiiiiiid!

Well, jag tänker berätta om min morgon iaf, även om det nu är fredag och inte onsdag. Sådeså!

Så, det hela började med att jag vaknade när ludvig gnällde på morgon (han och lukas är halv-flunsiga och sover väldigt oroligt på nätterna just nu), jag gick upp och vyssjade honom lite, la mig i sängen och tittade på klockan - 07:30!!! Nämnas bör att i vanliga fall är jag uppe absoluuuuut senast 07:00, jag ska näffligen gå hemifrån vid 07:40. Precis när jag tittar på klockan hör jag att någon är vid dörren, det visar sig vara engla, färdigklädd och allt och påväg till bussen. Jag frågar varför hon inte väckt mig (jag brukar ju väcka henne i vanliga fall, så hon borde ju anat lite ugglor i mossen), hennes svar var att hon inte ville väcka ludvig.  *ridå*

Iaf, slänga på sig kläder, in på toa snabbt och sen springa iväg till bussen. När jag kommer en tredjedel av vägen kommer jag ifatt engla, mer eller mindre bestört frågar jag varför hon inte hunnit längre (hon borde varit nästintill framme vid det laget jag startade). Jo, då har flickan suttit och tittat på en igelkottfamilj... En arg blick till henne och sen får vi börja springa, springer resten av vägen till busshållplatsen, kommer fram, ser att det finns folk där ( = bussen har inte gått), andas ut och ställer mig och väntar... och väntar... och väntar... 20 minuter försenad kommer bussen.

Alla mina små försök till uppfostran, "du kan inte stanna på vägen när du ska till skolan, då missar du bussen" föll ganska hårt när ungen, efter att ha rusat som en blådåre "för att hinna med bussen" får stå och vänta i 20 minuter.

Väl på bussen inser jag att något inte stämmer, det är en ung tjej jag aldrig sett tidigare som kör (vi har ett starkt begränsat antal busschaffisar på vischan) och hon verkar allmänt stressad och nervös. Framme i Bårslöv bekräftas mina misstankar, kvinnan i fråga klarar inte av att ta betalt av en kund, när denna frågar vad som händer fräser hon att kunden ska bara sätta sig. Resterande kunder får gå på utan att betala.

Nästa utmaning kommer när engla ska av bussen, hon plingar i tid och går fram och ställer sig vid bakdörrarna. När bussen stannar öppnar chaffören fram och släpper på passagerare men bakdörrarna är fortfarande stängda. Jag säger åt engla att springa fram och be henne öppna, vilket hon gör. Chauffören öppnar bak, men stänger innan engla har hunnit dit. Jag ropar till henne att hon ju får kolla att engla hunnit gå av innan hon trampar på gasen, för det gjorde hon. Så, hon tokbromsar igen (inte första gången) och engla får äntligen gå av.

Jag ringde till slut chefen och sa att jag satt på bussen from hell och att jag inte visste om jag skulle hamna i helsingborg eller ystad... Men jag kom faktiskt fram, "bara" 15 minuter sen.

Jag har en arbetskamrat som säljer föder upp raskatter. Förra veckan sa hon att jag gärna fick klura lite på en header till hennes hemsida (www.tjcoons.com). Igår hade jag äntligen tid att sitta och leka lite med photoshop, en halvtimme senare fanns en första skiss. Nu ska hon bara få titta runt på olika teckensnitt så blir det nog bra sen.

Det slog mig efter jag stängt datorn hur otroligt roligt det är att redigera bilder, försöka skapa något som passar "klientens" stil, och hur lycklig det gör mig. Att få tillfredställa "kunderna" genom att göra något riktigt fint gör mig varm i hela kroppen.
Oavsett om det handlar om att göra en header, redigera bröllopskort eller restaurera släktfoton så får man sånt otroligt gensvar.

Vilken dröm det hade varit att få jobba med photoshop! Om någon vet hur man ska gå tillväga för att "hamna rätt" som grafiker får ni gärna skriva en rad. :)

Ni kan få se skissen förresten, vassego!

Vi såg på schalger igår, och norges triumftåg.

Jag har lyssnat på norges "fairytale" länge, utan att veta att det var ett schlagerbidrag. Den är svängig, melodiös och får mig glad.

Jag älskar musik som får mig att känna något, musik som berör mig. På våren vill jag lyssna på musik som liknar fairytale, musik som är lättsam, och melodiös, som får mig sprallig och glad, precis som våren själv. På hösten föredrar jag musik som är lite mer lågmäld, nästan lite melankolisk, som man kan lyssna på med regndropparna som ackompanjemang. Heartbeats av José González är ett bra exempel på en höst-melodi.

Är jag arg vill jag lyssna på Evanescence, Metallica, Nickelback, eller något annat kaxigt (fortfarande melodiöst dock), är jag ledsen gottar jag gärna ner mig i några sköna ballader, är jag fest och dans-sugen vill jag lyssna på RnB/hiphop.

Kort sagt, det finns musik för alla tillfällen och alla sinnesstämningar, men det är ju det som är charmen med det hela.

Vad är hela grejen med vikt egentligen?

Hur kommer det sig att så mycket att vår självkänsla baseras på några siffror på vågen? Vi har ju så olika förutsättningar, så man tycker att statiska siffror inte skulle betyda något.

Jag har alltid varit "tung", kalla det kraftig benstomme eller vad du vill, en "smal" Sara väger ändå mycket mer än en smal "normalkvinna". Grejen är att jag trivs, jag vill ha lite former och se lite gosig ut (och att karln ska slippa få skavsår från allehanda knotiga kroppsdelar). Visst vill jag inte gå upp ytterligare, men det handlar mer om att min kropp inte mår bra av det.

Senast igår pratade jag med en granne som jag alltid sett som normalviktig, och hon berättar att hon inte badar eller solar (eller ens visar sig) i bikini, för att hon tycker hon är så tjock. Jag förstår det inte! Visst, min rumpa har flyttat ner ett par våningar sen jag spelade fotboll, och mina bröst har också (efter graviditeter och amningar) emigrerat söderut. Magen som huserat två barn ser fortfarande ut som en liten etta med kokvrå, sladdrig och dan. Men vad gör det egentligen? Jag har en kropp, den fungerar (för det mesta) bra, den har huserat våra små busfrön i 1½ år, den har livnärt dem i 3 år, och den är fortfarande lika fin för min älskade karl.

Och ändå funderar jag på att banta.

Igår var vi inne på distriktsvårdcentralen. Ludvig har en ordentlig ögoninflammatiom, det varar och klibbar och liten kan inte öppna ögonen själv efter han sovit ett tag. Vi for in eftersom det såg ut som han hade ett sår på näthinnan, vilket dom tyckte vi skulle kolla upp. Som förälder hinner man tänka så mycket, om vad som kan hända, och hur man ska kunna hantera det. En minuts tankar hinner flera år in i framtiden.

Jag tror ändå att jag är ganska avslappnad som mamma, det krävs ganska mycket innan jag blir nervös. Båda pojkarna har varit sjuka rätt ofta, och så länge det inte är allvarligt så är det ganska mysigt. Dom blir ju så goa och kramiga när dom är lite spaka. Det är när man ser att dom har ont som det gör ont i mamma-hjärtat.

Tre gånger har jag varit rädd. När Lukas fick 41.4 graders feber och knappt var kontaktbar, när Ludvig hade så tungt att andas att han fick sova i min famn i soffan hela natten, och nu senast när Lukas hade ett regelrätt astma-anfall och han fortfarande inte fick luft efter 5 doser airomir. 

Så imorse satt jag och läste aftonbladet online, om en kvinna vars hus brann ner och vars make dog och där fanns det en liten länk. Länken gick till http://denstarkastestjarnan.blogg.se/index.html - en blogg om en pojke som dog i cancer, 1½ år gammal. Det fanns bilder och dikter, tankar och förtvivlan, och helt plötsligt slog det mig hur sårbar man är som förälder.

Man gör allt för att ta hand om barnen, man föder dem, uppfostrar dem, förmanar och belönar, allt för att de ska växa upp till så bra människor som möjligt. Och ändå har man i slutändan ingen påverkan på det största, på liv och död. Helt plötsligt kan livet ryckas ifrån en, och alltid är man oförberedd. För vad kan förbereda en på att förlora sitt barn?

Jag välkomnar för det mesta nya erfarenheter, men just den erfarenheten hoppas jag och ber att jag får slippa.

Vi fick kattungar igår, pyttesmå slemmiga saker...

Det är något med uppkomsten av liv som gör mig andäktig. Jag har själv inget sug efter (ytterligare en) bebis, likväl har jag funnit mig själv med handen på snövits mage och med ett fånigt litet leende på läpparna. De pyttesmå slemmiga sakerna har sparkat och buffat på mig, och jag har förundrats. Bandet mellan mig och snövit har stärkts, jag har sett hennes mage växa, sett hur hon vaggat fram och hur hon i slutet har haft det tungt. Och jag har kommit ihåg, hur underbart de små buffarna känns, hur man aldrig känner sig ensam, och hur man längtar tills pyret kommer ut.

Så igår var det dags. En timme innan jag slutade jobbet fick jag ett meddelande "1, vit med svart fläck på huvudet". Sedan kom det en till, en svart, som visade sig vara grå, och precis innan jag kom hem kom den sista, mörkare grå och precis lika söt som sina syskon. Så nu ligger de där bland filtarna, en trött men kärleksfull kattmamma och tre små, nu inte fullt lika slemmiga, kattbebisar.

Internet är en välsignelse.

Trots alla virus, all spam, alla flashiga reklamer i högklackat...  trots allt sånt, är det en välsignelse.

Ni ser, jag träffade min man via internet, och nu, nu har jag träffat tanterna.
Att kunna lära känna människor via internet, prata om himmel och jord, skratta och gråta, peppa och pusha, och detta med personer man förmodligen aldrig hade sett åt två gånger på stan. Är inte det en välsignelse så säg?

Mina tanter är underbara, vi pratar om allt, inget är heligt. Är man nere får man stöd, är man munter så får man glada tillrop (och i båda fallen choklad). Jag har följt tanterna genom flyttar, jobbsökeri, bröllopsplanering, bebisverkstäder och inte att förglömma alla diskutioner om rom (!) och vissa stiliga herrar.

Jag har aldrig varit en sådan som har en stor bekantskapskrets, och med familjen 150 mil bort känner man sig lätt ensam, men jag gör inte det längre.

Tanterna ni finns i mitt hjärta!

Mitt vänstra ben värker, benvärk har mamma lärt mig att det heter.

När jag var liten innebar benvärk att mamma satt på sängkanten och gnuggade mina ben. Jätteskönt, även om det mest verkade distraherande, såfort hon slutade kom värken tillbaks igen. Jag hade benvärk för att jag växte en massa, kan ni tänka er att jag var längst i klassen ett tag, med lååånga ben. Vad som hände sen vet jag inte, för jag är 2 cm längre nu (2 cm på 14 år, wow... ) men mina ben är nu i paritet med dvärgars. Mina en gång långa slanka ben är nu små stumpar, inte konstigt att jag får benvärk, jag får pinna på utav bara tusan för att ens kunna hålla jämn takt med vår 8åring.

måndag igen, vardag alltså...

Sen vecka på jobb innebär att jag inte är hemma förrän 1930. Vilket i sin tur innebär att de få minuter jag har med pojkarna innan de ska sova ägnas åt att mjölka ut så mycket kvalitetstid som möjligt. Denna veckan läser nog mamma godnattsaga varje kväll, något jag och Per brukar turas om med annars. Idag blev det nya boken, räkna till 10 med Dagge Maskis. Bra (så bra som barnbäcker nu blir) i början, men något seg i slutet.

Maskisar är förövrigt ett intressant ämne i största allmänhet just nu. Har ju blivit en del skyfflande av jord på senaste, och Lukas brukar stå och titta på, det kan ju faktiskt hända att mamma hittar en maskis eller två. När jag gör det sträckes två små skitiga händer fram, och jag får Förväntansfulla Blicken med stooora ögon. Hur en stackars liten (ofta delad och döende) maskis kan framkalla sådan andakt vet jag inte. Men varje maskis jag hittar blir försiktigt buren en bit bort, nerlagd i en liten grop och tittad på. Förutom när grannflickan får ta hand om dom, för då blir dom ganska ovarsamt omkringburna tills dom torkat ut och dött för länge sen. Lustigt sånt där, hur barn kan ägna så mycket tid åt något så trivialt... Som vuxen borde man kanske ta sig mer tid att förundras av det lilla.

puh! Två minuter framför datorn för att samla energi till slutspurten...

Vi ska ha kalas här i dag ser ni, Lilla Tut fyllde ju tre (3! tiden går så fort... ) i tisdags, och idag ska familj och vänner komma på besök. Vi hade tänkt ha det i tisdags, men då var Per så sjuk att det inte funkade. Iaf, förmiddagen har gått åt till att.... just det, städa! Varför gör man så egentligen, sparar till sista minuten? Det är ju så mycket trevligare att finurla på och småplocka istället för att vrålstäda. Vi hade ju naturligtvis tänkt göra det tidigare, men först var Per sjuk, och igår lät jag honom fara till malmö för att se på fotboll (riktig sådan, amerikansk alltså) och nu står vi här med andan i halsen igen.

Förövrigt är det alltid ett spännande projekt att städa med barnen hemma. En bebis som kryper runt i sophögarna, en treåring som har jätteskoj att riva ut det mamma städat, och en tonåring som tycker det är sååååååååååååå trååååååååååkigt att hjälpa till. Konstigt det där, att det ska vara så jobbigt att vara tonåring. Humörsvängningar och allmänt ego-fokuserat synsätt är mest utmärkande tror jag. Vår egen lilla moppemusche har inte många uppgifter, att tömma diskmaskinen, vilket han sköter bra. Att städa sitt rum, inte så bra. Och skulle vi gud förbjude be honom hjälpa till att städa i vardagsrummet/köket (vilket händer möjligtvis en gång i månaden, och knappt det) så är vi såååå jobbiga, det muttras, suckas och slinker ut en del svordomar. Sen kommer en sån där berömd humörsvängning och han blir så trevlig så när det ska pratas om eventuella inköp av utrustning/kläder/skor. Jag är glad att jag inte är tonåring längre...

Men nu får jag nog avrunda för stunden, golvet dammsugar inte sig själv (vilket ljuvlig tanke förövrigt) och jag kan inte duscha framför datorn.

Så föll även jag dit...

Jag hade lovat mig själv att aldrig bli en "sån där", ordbajsare. En sån som vräker ut hela sitt liv till allmän beskådan.

Egentligen vet jag inte riktigt vad jag håller på med, för så intressant liv har jag ändå inte. Att någon annan än nära sörjande skulle vara intresserade av att läsa finner jag starkt osannolikt. Ahwell, nu är den ju här, bloggen, och jag kan lika gärna se hur länge jag kan hålla den vid liv. Ni ser, den här föredetta datanörden har knappt tid att sitta framför datorn längre, en biverkning av att bli vuxen antar jag.

Fortsättning följer...