För snart en vecka sedan gjorde jag något bra - jag lyfte fram en annan människa. Två andra människor om man nu ska vara sådan. Nu verkar det som om det har lönat sig, och det gör mig så glad. Ni förtjänar det allra käraste grannar.

Jag brukar försöka att göra goda gärningar när tillfälle bjuds, det gör mig varm i själen. Det är egentligen inte svårt att göra en "god gärning" (snacka om att låta självgod, finns det inget bättre sätt att säga det på?). Iaf, det är inte svårt, svårigheten ligger i att ta sig tid (och mod) att se andra. Att se en främling är svårare än man kan tro. Jag får alltid fjärilar i magen innan jag vågar ta kontakt, i alla fall de gånger jag hinner tänka efter. Bäst är känslan när allt går på ren instinkt, när jag ser en situation där jag kan hjälpa någon och gör det, på en gång, utan att väga för och emot. För det gör jag många gånger, väger alltså. Kommer personen att bli glad eller bara besvärad är den vanligaste diskussionen jag för med mig själv. Hitills har alla blivit glada, ingen har bitits eller fräst. Pröva någon gång, det är smått beroendeframkallande med tacksamhet.

Syster har förövrigt rest hem igen, efter två veckors semester och praktik här i skåneland. Det är skönt med små glimtar av "hemma" (jag har två hem serni, ett här i skåne och ett i pite, och så kommer det nog alltid att vara). Missförstå mig inte, jag trivs här nere, i vårt hus, med min familj, med vännerna och det mesta faktiskt. Men jag saknar också, det gör jag. Vår familj har alltid och kommer alltid att stå varandra nära. Med det sagt är det inte konstigt att jag periodvis inte är hel, en del av mig är ju mer än hundra mil bort. Men nu har jag fyllt på tanken, jag har fått lite systermys och det har varit jättehärligt. Och det hör lite till att jag nu får skicka paket med glömda saker (och annat som inte fick plats pga viktgränsen på 20 kilo... ) hem till pite. Glömska är en annan del som hör till i vår familj... Eller, om man omformulerar det lite, värdsliga ting får stå i skymundan för andra, så mycket viktigare, saker.

Jag avslutar det här inlägget med en länk jag precis hittade. Jag får ibland frågan om jag tror på Gud, om jag är kristen, och jag finner det alltid lika svårt att svara. Tror gör jag ju, men kristen... vet inte. Aldrig förr har jag hittat någon som är lika prick på som den här mannen, aldrig har någon kunnat förklara så väl. För det är ju såhär det är, och det återknyter till början av inlägget - vi har mycket i våra händer. Förhoppningsvis har vi vett och tid att se det.

...och jag lovar att vara lite mindre djup i nästa inlägg... ;)

Nu har jag gjort det igen, kovändning alltså...

Hade man frågat mig för nåt år sen om jag skulle kunna tänka mig att räkna kalorier/poäng på maten jag stoppar i mig skulle jag skrattat smått uppgivet. Det hade inte funnits på kartan liksom... Men nu e jag där. Jag har blivit väktare serni, viktväktare till och med. Och vet ni vad? Jag älskar det!

Delvis beror det nog på att jag älskar att pyssla och pussla, för det är ett pussel att få poängen att gå ihop - jag måste tänka efter innan jag stoppar något i munnen. Många gånger innebär det att jag kommer fram till att "näe, jag e inte så sugen att det är värt så många poäng", och så får det va.

Andra stora anledningen till varför jag tycker om det är veckomötena, kovändning nummer två alltså. För om det är något jag verkligen avskytt tanken på tidigare så är det "offentliga vägningar". Nu visade det ju sig att man väger sig bakom en vägg, enbart i sällskap av konsulenten. Långt ifrån public shout-outs i stil med biggest looser alltså. Var tredje kilo får man en guldstjärna i sitt lilla häfte á la dagis, lite smått lökigt kanske, men guuud som jag längtar till de där stjärnorna... Varje vecka är det dessutom en "mini-föreläsning", och varje gång lär man sig något nytt. Sådana där aha-upplevelser är riktigt bra i samband med viktnedgång har jag upptäckt. Förra mötet pratade konsulenten om stress och hur det påverkar vikten. Visste ni att de som inte bara ändrar kosten utan också tar sig tid att ta hand om sig själv, att varva ner, ofta går ner i vikt snabbare och får ett mer bestående resultat. Aha-upplevelse - jajamen! Veckan innan dess pratade hon om antioxidanter och fria syreradikaler och helt plötsligt förstod jag varför man bör äta mycket frukt och grönt och inte bara att man bör göra det (tro nu för all del inte att mammaliten inte upplyst mig om detta, men tyvärr har det fallit under kategorin "goda råd från kära mor som jag inte lyssnat på").

Tredje delen av denna treenighet är konsulenterna. Vid första mötet var jag, bara för en kort stund men likväl, villig att dumförklara viktväktarna för att ha satt en sån där smal människa att "läxa upp" oss tjockisar. Döm om min förvåning när hon efter lektionen välkomnar oss nya med att visa sina "förebilder" - kvinnan har varit större än mig. Att sätta motiverade, peppande, härliga, sprudlande människor som "vandrat i mina skor" som konsulenter är ett genidrag. Bra jobbat viktväktarna och en fanfar för våra allra bästaste konsulenter.

Mina skor ja, maken till blöta sockar har jag inte haft på väääääldigt länge. Idag regnade det inte, ej heller var det dimma. När jag kliver ut genom dörren finner jag att naturen istället, för att spela oss ett elakt spratt, kombinerat de två - det spöregnade dimma. Inte nu dimma per say, men yttepyttesmå regnpartiklar som bara borrade sig in överallt. På grund av dess yttepyttighet fångades de av den obönhörliga vinden som ju är en del av den skånska hösten. Resultatet blev en miljon yttepyttiga regndroppar flygandes horisontellt rakt in i ansikte och kläder (för naturligtvis var det motvind vilket håll jag än gick i morse). Jag blev långifrån yttepytteblöt, och mina sockar skulle kunna släcka törsten hos en mindre by i afrika.

Ni som undrar över resultatet förresten: -2kg på 2 veckor. :)