Jag brukar sällan göra reklam, men denna gången gör jag ett undantag.

I dagens teknik-stinna värld är det lätt hänt att alla fina foton "fastnar" i datorn. Själv tänker jag att dom är så lätta att hitta där, och försöker i det längsta att ignorera vad som händer om datorn (gud förbjude) skulle krasha... Men helt ärligt, inte är det samma sak att samlas runt en dataskärm som att kunna sitta och titta i ett album, fnissa, förfasas och sucka nostalgiskt tillsammans. Visserligen scrappar jag, men inte hinner man göra det på alla tusentals kort man tar...

Jag har länge velat göra en fotobok, just för att få korten framkallade i ett snyggt "fodral" och lättillgängligt att sitta och titta i tillsammans med nära och kära. Nu snubblade jag på en liten kampanj som fujidirekt har... Man bloggar om deras fotoböcker och får då en fotobok själv. Klockrent! Vilken underbar kampanj och vilket smart sätt att använda dagens medier, all cred till fuji!

Iaf, fotoböckerna finns med massor av alternativ, man laddar ner ett program och så kan man designa precis hur man vill att det ska se ut. Allt från ramar med olika effekter (pussel anyone? :D  ) till rubriker, bildtexter och layouter. Av någon anledning har jag fått för mig att fotoböcker är jättedyra, men fuji har riktigt vettiga priser, från 89 kronor och uppåt. Det är ju en spottstyver!

Så nu återstår bara ett problem... Jag har ju sååå många olika böcker jag skulle vilja göra! Jag vill ha en bok med mig och per, en bok med vardera av barnen (4 st alltså), en bok med nostalgi från Pite, en bok om husbygget och så småningom minst en bok om bröllopet.... För att inte tala om hur många som kommer att få fotoböcker i julklapp... ;D

Igår var jag hemma med våra stackars små astma-pojkar, Ludvig hade hostat så fruktansvärt mycket under natten och på morgonen att det inte gick att ha honom på dagis. Får han ett anfall måste man ju kunna ge honom medicin och så, vilket de förståeligt nog inte vill ha ansvar för på dagis. Iaf, på kvällen när per kom hem från jobb fick jag ytterligare en liten sötnos att ta hand om, Ronja. Per och Micke åkte nämligen ner och tittade på en bil nere i löddeköpinge.

Han ringde på vägen hem sen, och sa att det inte blivit något för att det var en massa tjorv och så. För er som inte vet det är man fruktansvärt låst utan bil ute i ekeby, jag kommer inte ens ihåg när vi storhandlade senast (även om det nu inte är det jag längtat mest till). Jag började bli smått desperat faktiskt, och tyckte i ärlighetens namn att karln blivit nog så petig med de potentiella bilarna de tittade på.

När de kom hem igen så hörde jag att han tutade utanför fönstret. Tittade ut och såg detta:

Så typiskt Per att luras så, men jag kan förlåta honom, för (än så länge) är bilen underbar. Nu hoppas vi bara att det håller i sig... ;)

Nej, det här inlägget kommer inte att handla om snusk... :P

Vi hade 6års jubileum i lördags, jag och per. Sex år har gått sen den där första helgen i helsingborg när han fick mig att tappa fotfästet...  Vi har hunnit mycket under den tiden, två flyttar, två graviditeter, två underbara (och viljestarka ;D  ) söner, men framförallt oräkneliga kärleksfulla och mysiga stunder och ögonblick. Det känns så rätt att vi nu planerar giftermål, för jag kan inte se mig med någon annan än Per.

Vi skulle fira i lördags, hade fixat barnvakt och bokat bord på en mysig liten restaurang inne i stan. På förmiddagen skulle jag dock följa med Bodil till kören och lyssna lite och på hemvägen skulle vi förbi och köpa en present till per. Inne i affären snubblar jag mot en upphöjning i golvet, stilettklacken fastnar i byxan och jag stupar framlänges och landar på vänster knä. Bodil lyckades på nåt sätt att inte skratta, vilket måste varit svårt, för det såg nog ganska dråpligt ut.

Iaf, när jag kommer hem kan jag inte gå alls, knät svullnade och pulserade så intensivt att jag började gråta såfort jag försökte ställa mig upp. Kort sagt skippade vi restaurangbesöket, myste i soffan istället, vitlöksrulladerna får vänta till någon annan dag...

För första gången sitter jag och bloggar utan en aning om var detta kommer att sluta. Jag har varken tanke eller mening med inlägget, annat än att ge lite hopp till stackars bloggen. Lilla bloggen måste trott jag övergett den... Det har jag inte, men jag har väääldigt mycket för mig, och en hel del "måsten" (städa, måla, jobba osv osv).

Dessutom har jag så mycket annat som jag hellre gör än att blogga just nu. Långa promenader, mysiga samtal i soffan eller roliga körövningar till exempel... Jag har fått en vän serni, ingen "kompis", inte en "polare" eller "bekant", utan en vän. För första gången har jag någon (förutom sambo/släkt) som jag alltid kan ringa till, någon jag kan prata med om allt och någon som får mig att må bra. På sätt och vis känns det som om jag fått en till syster...

Bodil, min vän, jag älskar dig och är så tacksam över att vi träffats. Puss på dig!

Så skönt det är att ha trevliga grannar för en gångs skull, gud vet att vi inte har haft så tur på det området tidigare...

Annars då? Var på sjukhuset igår med pojkarna, Tut fick nytt astma-medikament, ett granulat som ska ges i maten dagligen. Förhoppningsvis hjälper det mot alla nattliga "anfall". Det är så jobbigt när han vaknar alldeles kallsvettig och skakandes, och hostar som en tok. Det gör ont i mammahjärtat när det enda man kan göra är att ge honom nebunetten och stryka pannan. Jag vill ju kunna ta bort det, att han ska få sova på nätterna, även vintertid...

Liten Tiger fick också recept utskrivet, men än slipper han förebyggande medicinering annat än när han är förkyld. Det verkar som om Tiger har lite mer motståndskraft än sin storebror. Nu är det bara att vänta och se om allt det här ger resultat...

Har börjat i en ny kör också, i asmundtorp. Det är riktigt skönt att få sträcka på stämbanden lite mer regelbundet. Jag har saknat att sjunga, men det har inte funnits möjlighet förrän nu. Ganska stora kontraster på det jag håller på med dock. I asmundtorp har vi "vanlig" körsång, och sen är det ju företagsrock... I år blir det fullt ös medvetslös, och ingen nåd till hårt ansatta stämband. Vi får hoppas att det inte blir konsert med kören strax efter nåt rock-rep, för då blir det spännande...