tacksamhet
Jag fick mig en liten påminnelse om livets viktigheter iförrgår.
Eftersom jag var tvungen att uppgradera mitt kära busskort till en sån jojo så halvsprang jag till knutpunkten för att fixa det. Detta innebär, för er som inte har koll på helsingborgs station att jag sprang förbi min busshållplats med en ganska lång sträcka, in i själv stationen, köpte busskortet, och så halvsprang hela vägen tillbaka till busshållplatsen igen. Var sin sida av stället alltså...
Jag hann iaf tillbaks i tid till att hinna med bussen bara för att upptäcka att chauffören är Butter från Snövit och de sju dvärgarna. Jag var den andra personen att stiga på bussen, passagerare numero uno hade rabattkort hon skulle betala med. Hon skulle alltså vänta med att hålla fram kortet mot läsaren tills Grumpy hade knappat in allt på maskinen. Detta var hon lite snabb med, och det, mina vänner, det gillade inte alls vår lilla dvärg.
Det hela spårade ur till den milda grad att sarkasmen regnade som spön i backen. Grumpy muttrade långt efter hon gått in i bussen, jag vet för jag satt, vanan trogen, längst fram. Tror ni inte att passagerar ett på nästa hållplats gjorde samma sak. Denna kvinna var av det positivare slaget och utbrast glatt "hoppsan", hon vägrade bli nerdragen i Grumpys svarta hål av missnöje. Men muttrandet övergick nu i högljud klagan, "ska det verkligen vara så jävla svårt?!!?!"
Droppen för min del var när buttre chauffören lät sitt missnöje gå ut över en äldre herre, en sån där som ser ut att aldrig gjort en fluga förnär, som jobbat hårt hela sitt liv och dragit sitt strå till stacken. Han stod ensam i den hårda blåsten vid en busshållplats, med sin käpp och sin rulleväska med veckans varor i. Vad tror ni vår busschaufför gör? Han burnar förbi med många meter, så vår hjälte får halta sig fram till bussen, och sen kämpa sig in på de darriga gamla benen.
Jag tyckte så synd om honom! Hur svårt ska det vara att stanna i tid? Och hur småsint är man när man låter sitt missnöje över en kund gå ut över vår stackars äldre herre som ju faktiskt aldrig gjort en fluga förnär.
Min tro till mänskligheten återställdes tack och lov på en gång. Brevid mig längst fram, i sätet över mittgången satt en ung man, eller kille eller vad man då väljer att kalla honom. Han såg ut som en typisk gymnasie-elev, med ryggsäck och gympadojjor men döm om min förvåning när denna unge man, denne angel in disguise, studsar upp ur sätet samma sekund som han ser den äldre herren, ställer sig upp och erbjuder mannen att sitta, som om det vore den mest självklara sak i världen. There is hope! Ungdomen är inte förlorad!
Det jag ville komma till, för er som orkat er igenom min lilla saga, är att jag översköldes av en våg av tacksamhet, precis där och då, på en skumpig buss påväg ut till landet. Jag är tacksam serni, tacksam för att jag inte är bitter som grumpy, tacksam för allt jag har så mycket framför mig innan jag blir lika gammal och vis som den äldre herren, och tacksam så in i bomben för att, när jag väl är där, jag faktiskt kommer att få sitta på bussen.
Något annat som fick mig tacksam, på ett djupare plan, är länken som någon anonym postade som svar på mitt blogginlägg om bloggar. Länken gick till Annas blogg om livet här och nu. För er som vill läsa har jag ett råd i all vänlighet: läs den inte på jobb, inte i skolan och inte bland folk du inte känner. För det här är en blogg som berör, och jag lovar att både en och två av mina kollegor funderade på varför jag satt och snyftade vid mitt skrivbord igår. Men för allt i världen, läs den! Läs den, stanna upp, och var tacksam för vad du har.
Eftersom jag var tvungen att uppgradera mitt kära busskort till en sån jojo så halvsprang jag till knutpunkten för att fixa det. Detta innebär, för er som inte har koll på helsingborgs station att jag sprang förbi min busshållplats med en ganska lång sträcka, in i själv stationen, köpte busskortet, och så halvsprang hela vägen tillbaka till busshållplatsen igen. Var sin sida av stället alltså...
Jag hann iaf tillbaks i tid till att hinna med bussen bara för att upptäcka att chauffören är Butter från Snövit och de sju dvärgarna. Jag var den andra personen att stiga på bussen, passagerare numero uno hade rabattkort hon skulle betala med. Hon skulle alltså vänta med att hålla fram kortet mot läsaren tills Grumpy hade knappat in allt på maskinen. Detta var hon lite snabb med, och det, mina vänner, det gillade inte alls vår lilla dvärg.
Det hela spårade ur till den milda grad att sarkasmen regnade som spön i backen. Grumpy muttrade långt efter hon gått in i bussen, jag vet för jag satt, vanan trogen, längst fram. Tror ni inte att passagerar ett på nästa hållplats gjorde samma sak. Denna kvinna var av det positivare slaget och utbrast glatt "hoppsan", hon vägrade bli nerdragen i Grumpys svarta hål av missnöje. Men muttrandet övergick nu i högljud klagan, "ska det verkligen vara så jävla svårt?!!?!"
Droppen för min del var när buttre chauffören lät sitt missnöje gå ut över en äldre herre, en sån där som ser ut att aldrig gjort en fluga förnär, som jobbat hårt hela sitt liv och dragit sitt strå till stacken. Han stod ensam i den hårda blåsten vid en busshållplats, med sin käpp och sin rulleväska med veckans varor i. Vad tror ni vår busschaufför gör? Han burnar förbi med många meter, så vår hjälte får halta sig fram till bussen, och sen kämpa sig in på de darriga gamla benen.
Jag tyckte så synd om honom! Hur svårt ska det vara att stanna i tid? Och hur småsint är man när man låter sitt missnöje över en kund gå ut över vår stackars äldre herre som ju faktiskt aldrig gjort en fluga förnär.
Min tro till mänskligheten återställdes tack och lov på en gång. Brevid mig längst fram, i sätet över mittgången satt en ung man, eller kille eller vad man då väljer att kalla honom. Han såg ut som en typisk gymnasie-elev, med ryggsäck och gympadojjor men döm om min förvåning när denna unge man, denne angel in disguise, studsar upp ur sätet samma sekund som han ser den äldre herren, ställer sig upp och erbjuder mannen att sitta, som om det vore den mest självklara sak i världen. There is hope! Ungdomen är inte förlorad!
Det jag ville komma till, för er som orkat er igenom min lilla saga, är att jag översköldes av en våg av tacksamhet, precis där och då, på en skumpig buss påväg ut till landet. Jag är tacksam serni, tacksam för att jag inte är bitter som grumpy, tacksam för allt jag har så mycket framför mig innan jag blir lika gammal och vis som den äldre herren, och tacksam så in i bomben för att, när jag väl är där, jag faktiskt kommer att få sitta på bussen.
Något annat som fick mig tacksam, på ett djupare plan, är länken som någon anonym postade som svar på mitt blogginlägg om bloggar. Länken gick till Annas blogg om livet här och nu. För er som vill läsa har jag ett råd i all vänlighet: läs den inte på jobb, inte i skolan och inte bland folk du inte känner. För det här är en blogg som berör, och jag lovar att både en och två av mina kollegor funderade på varför jag satt och snyftade vid mitt skrivbord igår. Men för allt i världen, läs den! Läs den, stanna upp, och var tacksam för vad du har.
Bloggin'
Jag har, som ni säkert märkt, alldeles för lite tid att uppdatera min blogg regelbundet. Någon gång när jag är gammal och grå kanske...
Jag älskar dock att läsa bloggar, är less på både aftonbladet och tjuvlyssnat - bloggarna är min nya drog. Så, jag tänkte jag skulle delge er mina favvisar, så ni alla kan följa mina kompisar. För det blir ju lite så... Att läsa en människas blogg är som att läsa dennes dagbok, man får en intim bild av denne. Ibland smärtsamt ärlig och ibland sminkat och tillgjort (vilket även det säger en del om blogginnehavaren).
Jag började först läsa Innan du fanns, bloggen om Linda och D som kämpade med IVF för att kunna få ett litet kärleksbarn. Jag kom in lagom till graviditetens början, för ja, de blev gravida tillslut. Jag trodde att jag mådde illa under graviditeten, men Linda slog alla rekord....
Från Linda hittade jag till Abbes pappa. Han bloggar om Abbe och storebror, om operationer och föräldraskap. Man kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan oro och stolthet. Men det som främst genomsyrar bloggen är kärleken som finns i den familjen. En feelgood blogg helt enkelt.
Linda länkade även till tokroliga Mona och hennes universum. Mona är nog den knasigaste, temperamentsfullaste och roligaste människa jag vet. Har ni tips på hur man kommer ihåg var man parkerar sin bil, gå då för all del in och tipsa henne!
En annan tokrolig blogg som någon av de ovanstående länkade till är Vuxna människor har inte hamstrar. Småbarnsföräldraskap när det är som bäst (?). Om Maria, pappan och Charles, den tjocka och svagt begåvade bebisen. Hit ska du om du gillar ironi och sarkasm, för då bjuds det på många skratt ska du veta.
Är du sugen på skön musik ska du gå till Hellobrother, två bröder med en gitarr och en caja som gör sköna akustiska versioner av bra låtar. Klart värt att lyssna på, och sen tycker jag ni kan hjälpa mig hålla tummarna för att de gör en version av Halo... :D
Jag älskar dock att läsa bloggar, är less på både aftonbladet och tjuvlyssnat - bloggarna är min nya drog. Så, jag tänkte jag skulle delge er mina favvisar, så ni alla kan följa mina kompisar. För det blir ju lite så... Att läsa en människas blogg är som att läsa dennes dagbok, man får en intim bild av denne. Ibland smärtsamt ärlig och ibland sminkat och tillgjort (vilket även det säger en del om blogginnehavaren).
Jag började först läsa Innan du fanns, bloggen om Linda och D som kämpade med IVF för att kunna få ett litet kärleksbarn. Jag kom in lagom till graviditetens början, för ja, de blev gravida tillslut. Jag trodde att jag mådde illa under graviditeten, men Linda slog alla rekord....
Från Linda hittade jag till Abbes pappa. Han bloggar om Abbe och storebror, om operationer och föräldraskap. Man kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan oro och stolthet. Men det som främst genomsyrar bloggen är kärleken som finns i den familjen. En feelgood blogg helt enkelt.
Linda länkade även till tokroliga Mona och hennes universum. Mona är nog den knasigaste, temperamentsfullaste och roligaste människa jag vet. Har ni tips på hur man kommer ihåg var man parkerar sin bil, gå då för all del in och tipsa henne!
En annan tokrolig blogg som någon av de ovanstående länkade till är Vuxna människor har inte hamstrar. Småbarnsföräldraskap när det är som bäst (?). Om Maria, pappan och Charles, den tjocka och svagt begåvade bebisen. Hit ska du om du gillar ironi och sarkasm, för då bjuds det på många skratt ska du veta.
Är du sugen på skön musik ska du gå till Hellobrother, två bröder med en gitarr och en caja som gör sköna akustiska versioner av bra låtar. Klart värt att lyssna på, och sen tycker jag ni kan hjälpa mig hålla tummarna för att de gör en version av Halo... :D
Jobb och gungfly
Jag har en princip som jag aldrig frångått tidigare: blogga aldrig om jobbet.
Idag ryker den principen...
I grund och botten gillar jag mitt jobb, jag gillar att man har möjlighet att göra så vitt skilda saker under ett och samma tak. Jag gillar människorna, jag gillar kundkontakten. Jag gillar dock inte lönen och gungflyn.
Gungfly är det tillstånd i allmänhet, inte bara på jobb, som jag hatar mest av allt. Jag kan ta dåliga nyheter, jag kan ta försämringar, men jag har sååå svårt när jag vet att saker kommer att ändras, utan att veta vad det innebär. Man hamnar i någon sorts limbo, du vet att förändringen kommer, och att risken är stor att det blir piss, men inte hur. Ni inser nog alla hur många scener en fantasifull flicka som jag hinner måla upp...
Jag har haft en turbulent höst på jobb, stundvis har det varit bättre och periodvis sämre än någonsin förr. Jag sitter på ett uppdrag nu som jag trivs väldigt bra med, jag gillar att det är "lagomt" tekniskt, lite felsökning men inte som huvuddel. Jag gillar att det är nytt och att man (iaf i teorin) fortfarande har möjlighet att ha åsikter om procedurer. Jag gillar de flesta i teamet och jag gillade vår team manager - den första TM jag haft som både gått att prata med och som ändå kunnat peka med hela handen. Han har stöttat mig och peppat mig när jag behövt det, uppmuntrat och berömt mig när jag förtjänat det. Den mannen förtjänar all cred han kan få, sådeså!
Nu ska vi få en ny TM, jag har ingen aning om vem och det gör mig fruktansvärt nervös. Jag vet sedan tidigare hur mycket TM betyder för hur bra jag trivs på jobbet. Kan ni hjälpa mig hålla tummarna för att personen ifråga är vettig?
Idag ryker den principen...
I grund och botten gillar jag mitt jobb, jag gillar att man har möjlighet att göra så vitt skilda saker under ett och samma tak. Jag gillar människorna, jag gillar kundkontakten. Jag gillar dock inte lönen och gungflyn.
Gungfly är det tillstånd i allmänhet, inte bara på jobb, som jag hatar mest av allt. Jag kan ta dåliga nyheter, jag kan ta försämringar, men jag har sååå svårt när jag vet att saker kommer att ändras, utan att veta vad det innebär. Man hamnar i någon sorts limbo, du vet att förändringen kommer, och att risken är stor att det blir piss, men inte hur. Ni inser nog alla hur många scener en fantasifull flicka som jag hinner måla upp...
Jag har haft en turbulent höst på jobb, stundvis har det varit bättre och periodvis sämre än någonsin förr. Jag sitter på ett uppdrag nu som jag trivs väldigt bra med, jag gillar att det är "lagomt" tekniskt, lite felsökning men inte som huvuddel. Jag gillar att det är nytt och att man (iaf i teorin) fortfarande har möjlighet att ha åsikter om procedurer. Jag gillar de flesta i teamet och jag gillade vår team manager - den första TM jag haft som både gått att prata med och som ändå kunnat peka med hela handen. Han har stöttat mig och peppat mig när jag behövt det, uppmuntrat och berömt mig när jag förtjänat det. Den mannen förtjänar all cred han kan få, sådeså!
Nu ska vi få en ny TM, jag har ingen aning om vem och det gör mig fruktansvärt nervös. Jag vet sedan tidigare hur mycket TM betyder för hur bra jag trivs på jobbet. Kan ni hjälpa mig hålla tummarna för att personen ifråga är vettig?
