Och helt plötsligt blev det ytliga viktigt. Att se sig själv i spegeln och se ut som man mår - känns inte bra, inte bra alls.

Så jag sminkar,

jag stylar,

jag manikyrerar.

Och jag mår lite bättre.

Vet inte om det säger något om mig som människa. Om det överhuvudtaget är något att fästa sig vid. Eller varför jag känner ett behov att förklara mig.

Förklara att:

ja, jag är sjukskriven

ja, jag mår inte alls bra

ja, jag är sminkad och stylad som aldrig förr.

Varför känns det som om jag måste se ut som jag mår? Det gör ju bara att jag fastnar.

Och inte orkar fortsätta.