Det har varit tungt. Det är tungt. Men jag fortsätter. Jag fortsätter, och fortsätter, och fortsätter.

Jag trodde det innebar att gråta hela tiden, eller alltid vara ledsen. Så är det inte alls, inte för mig. Jag är ljummen, avstängd, hopplös, tankspridd, uppgiven.

Jag. Bara. Är.

Att gå från hopplös optimist till deprimerad, det är ett ganska stort steg. Första veckorna försökte jag fortsätta som vanligt; söka jobb, städa, diska, tänka positivt. Det gick ett tag, sen gick det inte mer.

Lite är det väl kanske det som är hela meningen med att vara sjukskriven. Att ha tid att ta sig genom det, istället för att skyffla undan det. In bakom soffan, ner under mattan, längst bak i huvudet.

Fragile when new,
like a twig
breaking under pressure.

Though, ever growing stronger
until finally
able to withstand

the weight of the world
and
the touch of time

Under en filt
          i ett hörn
                    i en divan
                              i en soffa.

Att se allt som behöver göras
          stressa upp sig
                    gruvas

Under en filt
          i ett hörn
                    i en divan
                              i en soffa.

Att reflektera över dagen
          njuta av lugnet
                    andas.

Att tro sig ha något.
Att längta.
Att glädja sig.

Att inse att det man trodde sig inneha enbart var ett fantasifoster.
En fabel utan sensmoral.
En livsläxa utan solsken efter regnet.

Jag måste nog släppa taget.
Inse att mina föraningar faktiskt stämmer och mina förhoppningar inte är mer än naiva drömmar baserade på inget annat än en romantiserad och utopisk bild av verkligheten.
Varför är det så svårt att ge upp hoppet?

Inte mycket till "ord" egentligen.

V - vanligt
A - att
B - belastas (för)

Aldrig trodde jag att folk kunde bli så förnärmade, stötta och rent ut sagt förbannade för att jag tar hand om mina barn när de inte mår bra.

Jag har så många idéer just nu, så mycket som virvlar runt i huvudet, så mycket som vill ut. Det är länge sedan jag kände mig såhär kreativ. Nya idéer poppar upp och gamla koms ihåg. Det finns så mycket att göra, och så lite tid att göra det på...

Jomensåatt...

Legat lågt på bloggfronten på senaste, tidsbrist antar jag. För det är ingen brist på saker att skriva om. Egentligen är det nog mest mikro-foto-bloggen jag uppdaterar regelbundet. Går snabbare där liksom. Tidsbrist som sagt.

Igår morse vaknade jag med ett ryck, det var alldeles för tyst och tomt. Ludvig har lärt sig klättra ur spjälsängen, och igår hittade jag honom ingenstans. Det visade sig att per inte hade kunnat låsa dörren när han for hemmifrån (pga nyckelbrist). Jag letade inne, letade ute, letade inne igen. Väckte lukas och sprang över till bodil. Tack och lov för bodil. Hon tog lukas och började klä på sig för att komma ut och hjälpa till och leta. Då ser jag ludvig komma gåendes längre ner på gatan. Vilken otrolig lättnad, och vilken fruktansvärd fasa framtill dess. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Efteråt insåg jag att jag aldrig tvekade, jag visste på en gång att jag kunde gå över till grannarna och att de skulle hjälpa mig. Precis lika självklart som om det vore min egen familj.  Tack och lov för min extrafamilj, ni är guld värda.

Jag saknar min familj. Det går i perioder, men nu är det ganska mycket. Det hade varit så mycket mysigare att planera och fantisera om de varit här. Sena uppesittarnätter med brainstorming är vi "magnusson:are" fruktansvärt bra på. :)

Bröllopet då?  Jo, 55 dagar kvar and counting, men listan med avklarade saker växer för varje dag. Kläderna är snart klara till alla, jag saknar underkläder, per och erik saknar skor, annars allt klart. Igår fick jag reda på att tärnklänningarna och mammas klänning också är klara - skönt! Ikea är avklarat runda 1, inbjudningarna fixas det på as we speak(/write). Kort sagt, det händer saker konstant.

Fick reda på i veckan att vi förmodligen kommer hinna få iordning efternamnet också. Pers familj stavar sitt efternamn med två "a", men någonstans för längesedan blev det ändrat i skatteverket till enkelt a. Verkar dock som att vi hinner ändra så att det kommer med nästa kunggörelse, vilket innebär att vi isf inte behöver betala sura pengar för att ändra. Mottages tacksamt.

Inte tusan trodde jag för några år sedan att jag skulle sitta på bussen och blogga en vacker dag (regnig, blåsig och kall dag egentligen, men det passar liksom inte riktigt in, eller vad säger ni?) Hittills fungerar min nya leksak över all förväntan, I love it! :D Enda utmaningen har varit något så rudimentärt som att stänga av larmet. O_o Å andra sidan är det länge sedan jag vaknade så snabbt klockan före fan på morgonen... ;) HTC Desire for the win!

Jag fick mig en liten påminnelse om livets viktigheter iförrgår.

Eftersom jag var tvungen att uppgradera mitt kära busskort till en sån jojo så halvsprang jag till knutpunkten för att fixa det. Detta innebär, för er som inte har koll på helsingborgs station att jag sprang förbi min busshållplats med en ganska lång sträcka, in i själv stationen, köpte busskortet, och så halvsprang hela vägen tillbaka till busshållplatsen igen. Var sin sida av stället alltså...

Jag hann iaf tillbaks i tid till att hinna med bussen bara för att upptäcka att chauffören är Butter från Snövit och de sju dvärgarna. Jag var den andra personen att stiga på bussen, passagerare numero uno hade rabattkort hon skulle betala med. Hon skulle alltså vänta med att hålla fram kortet mot läsaren tills Grumpy hade knappat in allt på maskinen. Detta var hon lite snabb med, och det, mina vänner, det gillade inte alls vår lilla dvärg.

Det hela spårade ur till den milda grad att sarkasmen regnade som spön i backen. Grumpy muttrade långt efter hon gått in i bussen, jag vet för jag satt, vanan trogen, längst fram. Tror ni inte att passagerar ett på nästa hållplats gjorde samma sak. Denna kvinna var av det positivare slaget och utbrast glatt "hoppsan", hon vägrade bli nerdragen i Grumpys svarta hål av missnöje. Men muttrandet övergick nu i högljud klagan, "ska det verkligen vara så jävla svårt?!!?!"

Droppen för min del var när buttre chauffören lät sitt missnöje gå ut över en äldre herre, en sån där som ser ut att aldrig gjort en fluga förnär, som jobbat hårt hela sitt liv och dragit sitt strå till stacken. Han stod ensam i den hårda blåsten vid en busshållplats, med sin käpp och sin rulleväska med veckans varor i. Vad tror ni vår busschaufför gör? Han burnar förbi med många meter, så vår hjälte får halta sig fram till bussen, och sen kämpa sig in på de darriga gamla benen.

Jag tyckte så synd om honom! Hur svårt ska det vara att stanna i tid? Och hur småsint är man när man låter sitt missnöje över en kund gå ut över vår stackars äldre herre som ju faktiskt aldrig gjort en fluga förnär.

Min tro till mänskligheten återställdes tack och lov på en gång. Brevid mig längst fram, i sätet över mittgången satt en ung man, eller kille eller vad man då väljer att kalla honom. Han såg ut som en typisk gymnasie-elev, med ryggsäck och gympadojjor men döm om min förvåning när denna unge man, denne angel in disguise, studsar upp ur sätet samma sekund som han ser den äldre herren, ställer sig upp och erbjuder mannen att sitta, som om det vore den mest självklara sak i världen. There is hope! Ungdomen är inte förlorad!

Det jag ville komma till, för er som orkat er igenom min lilla saga, är att jag översköldes av en våg av tacksamhet, precis där och då, på en skumpig buss påväg ut till landet. Jag är tacksam serni, tacksam för att jag inte är bitter som grumpy, tacksam för allt jag har så mycket framför mig innan jag blir lika gammal och vis som den äldre herren, och tacksam så in i bomben för att, när jag väl är där, jag faktiskt kommer att få sitta på bussen.

Något annat som fick mig tacksam, på ett djupare plan, är länken som någon anonym postade som svar på mitt blogginlägg om bloggar. Länken gick till Annas blogg om livet här och nu. För er som vill läsa har jag ett råd i all vänlighet: läs den inte på jobb, inte i skolan och inte bland folk du inte känner. För det här är en blogg som berör, och jag lovar att både en och två av mina kollegor funderade på varför jag satt och snyftade vid mitt skrivbord igår. Men för allt i världen, läs den! Läs den, stanna upp, och var tacksam för vad du har.

Jag har, som ni säkert märkt, alldeles för lite tid att uppdatera min blogg regelbundet. Någon gång när jag är gammal och grå kanske...

Jag älskar dock att läsa bloggar, är less på både aftonbladet och tjuvlyssnat - bloggarna är min nya drog. Så, jag tänkte jag skulle delge er mina favvisar, så ni alla kan följa mina kompisar. För det blir ju lite så... Att läsa en människas blogg är som att läsa dennes dagbok, man får en intim bild av denne. Ibland smärtsamt ärlig och ibland sminkat och tillgjort (vilket även det säger en del om blogginnehavaren).

Jag började först läsa Innan du fanns, bloggen om Linda och D som kämpade med IVF för att kunna få ett litet kärleksbarn. Jag kom in lagom till graviditetens början, för ja, de blev gravida tillslut. Jag trodde att jag mådde illa under graviditeten, men Linda slog alla rekord....

Från Linda hittade jag till Abbes pappa. Han bloggar om Abbe och storebror, om operationer och föräldraskap. Man kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan oro och stolthet. Men det som främst genomsyrar bloggen är kärleken som finns i den familjen. En feelgood blogg helt enkelt.

Linda länkade även till tokroliga Mona och hennes universum. Mona är nog den knasigaste, temperamentsfullaste och roligaste människa jag vet. Har ni tips på hur man kommer ihåg var man parkerar sin bil, gå då för all del in och tipsa henne!

En annan tokrolig blogg som någon av de ovanstående länkade till är Vuxna människor har inte hamstrar. Småbarnsföräldraskap när det är som bäst (?). Om Maria, pappan och Charles, den tjocka och svagt begåvade bebisen. Hit ska du om du gillar ironi och sarkasm, för då bjuds det på många skratt ska du veta.

Är du sugen på skön musik ska du gå till Hellobrother, två bröder med en gitarr och en caja som gör sköna akustiska versioner av bra låtar. Klart värt att lyssna på, och sen tycker jag ni kan hjälpa mig hålla tummarna för att de gör en version av Halo... :D

Jag har en princip som jag aldrig frångått tidigare: blogga aldrig om jobbet.
Idag ryker den principen...

I grund och botten gillar jag mitt jobb, jag gillar att man har möjlighet att göra så vitt skilda saker under ett och samma tak. Jag gillar människorna, jag gillar kundkontakten. Jag gillar dock inte lönen och gungflyn.

Gungfly är det tillstånd i allmänhet, inte bara på jobb, som jag hatar mest av allt. Jag kan ta dåliga nyheter, jag kan ta försämringar, men jag har sååå svårt när jag vet att saker kommer att ändras, utan att veta vad det innebär. Man hamnar i någon sorts limbo, du vet att förändringen kommer, och att risken är stor att det blir piss, men inte hur. Ni inser nog alla hur många scener en fantasifull flicka som jag hinner måla upp...

Jag har haft en turbulent höst på jobb, stundvis har det varit bättre och periodvis sämre än någonsin förr. Jag sitter på ett uppdrag nu som jag trivs väldigt bra med, jag gillar att det är "lagomt" tekniskt, lite felsökning men inte som huvuddel. Jag gillar att det är nytt och att man (iaf i teorin) fortfarande har möjlighet att ha åsikter om procedurer. Jag gillar de flesta i teamet och jag gillade vår team manager - den första TM jag haft som både gått att prata med och som ändå kunnat peka med hela handen. Han har stöttat mig och peppat mig när jag behövt det, uppmuntrat och berömt mig när jag förtjänat det. Den mannen förtjänar all cred han kan få, sådeså!

Nu ska vi få en ny TM, jag har ingen aning om vem och det gör mig fruktansvärt nervös. Jag vet sedan tidigare hur mycket TM betyder för hur bra jag trivs på jobbet. Kan ni hjälpa mig hålla tummarna för att personen ifråga är vettig?

Det har hänt så mycket sen jag skrev sist att jag nog knappast får med allt.

Vaccinationen är avklarad. För min del innebar det svullen arm, allmän ömhet, ledvärk i arm och skuldra samt en känsla av träningsvärk i hela höger sida av kroppen. Inte sådär jätteskoj alltså. Per blev lite öm och Lukas hade väldigt ont i armen och fick feber. Nu är iaf alla utan Luddilumpi vaccinerade, när han är vaccinerad kan jag andas ut.

Sockersuget mitt är tillbaka, och ändå gick jag ner ett helt kilo förra veckan. Kan iofs bero på att jag tränade ganska hårt. Det har blivit mindre träning i veckan, och en del onyttigheter. Känner mig minst sagt grisig. Ska bli väldigt intressant på måndag, den stora nyheten ska släppas på mötet. Något revolutionerande ska det tydligen vara, så det är klart man är nyfiken. Jag hoppas det kan få mig till en nytändning. Något är då säkert, hade jag inte haft Bodil som "partner in crime" på det här med viktväktarna hade jag inte hålit på så här länge, och att nå till målvikten hade varit otänkbart. Det enda som är otänkbart nu är att sluta och ge upp... Vi behöver ju båda det här, så när jag tappar motivationen för min egen skull härdar jag ut för Bodils skull. Jag vill ju inte lämna henne i sticket.

Det bästa är ju när man ser att det händer saker... Jag har aldrig varit någon som fäster någon större vikt (!) vid vikten så att säga (hur otroligt det nu än låter). Anledningen till att jag är med i VV nu är att jag vet att om jag inte tar tag i det här nu kommer jag att bli för stor för att kunna springa omkring och leka med barnen till slut, och det vill jag inte. Naturligtvis är det jätteskoj att gå in i en butik och inse att man har mycket mer att välja bland än för ett par månader sen. Mindre skoj är det när man inser hur mycket det kostar att byta ut hela garderoben...

Min största utmaning ligger i att hitta en balans. Jag är en sån urtypisk periodare. I perioder äter jag nästintill inga sötsaker alls, jag känner mig duktig och är inte alls sugen. Sen faller jag dit, varenda gång. Det eskalerar och slutar med att jag blir så jävla äcklad av mig själv att jag slutar helt, pang bom, och så är jag tillbaks på "duktiga perioden" igen. Om jag bara hade kunnat hittat en balans, något sätt att kunna leva "lagom". Jag gillar inte lagom i vanliga fall, men just när det gäller detta känns det som om Lagom är det jag borde sikta mot. Jag har ärligt talat inte en aning om hur jag ska kunna bryta mönstret. Kanske går det att hantera, äta "rätt" sötsaker när jag väl faller dit. Om någon har tips får ni gärna kommentera, because I'm drawing blank...

Det har blivit en del shoppat också, ett par stora inköp till bröllopet - Byxor och väst till småpojkarna samt klänning till Englisen. Lite band är det också shoppat - när det gäller dekorationer är tradera the shit! Och så köpte vi skor igår, ett måste - varken jag eller engla hade ordentliga vinterskor.

status: -5,3