Att grisa eller inte grisa...
Det har hänt så mycket sen jag skrev sist att jag nog knappast får med allt.
Vaccinationen är avklarad. För min del innebar det svullen arm, allmän ömhet, ledvärk i arm och skuldra samt en känsla av träningsvärk i hela höger sida av kroppen. Inte sådär jätteskoj alltså. Per blev lite öm och Lukas hade väldigt ont i armen och fick feber. Nu är iaf alla utan Luddilumpi vaccinerade, när han är vaccinerad kan jag andas ut.
Sockersuget mitt är tillbaka, och ändå gick jag ner ett helt kilo förra veckan. Kan iofs bero på att jag tränade ganska hårt. Det har blivit mindre träning i veckan, och en del onyttigheter. Känner mig minst sagt grisig. Ska bli väldigt intressant på måndag, den stora nyheten ska släppas på mötet. Något revolutionerande ska det tydligen vara, så det är klart man är nyfiken. Jag hoppas det kan få mig till en nytändning. Något är då säkert, hade jag inte haft Bodil som "partner in crime" på det här med viktväktarna hade jag inte hålit på så här länge, och att nå till målvikten hade varit otänkbart. Det enda som är otänkbart nu är att sluta och ge upp... Vi behöver ju båda det här, så när jag tappar motivationen för min egen skull härdar jag ut för Bodils skull. Jag vill ju inte lämna henne i sticket.
Det bästa är ju när man ser att det händer saker... Jag har aldrig varit någon som fäster någon större vikt (!) vid vikten så att säga (hur otroligt det nu än låter). Anledningen till att jag är med i VV nu är att jag vet att om jag inte tar tag i det här nu kommer jag att bli för stor för att kunna springa omkring och leka med barnen till slut, och det vill jag inte. Naturligtvis är det jätteskoj att gå in i en butik och inse att man har mycket mer att välja bland än för ett par månader sen. Mindre skoj är det när man inser hur mycket det kostar att byta ut hela garderoben...
Min största utmaning ligger i att hitta en balans. Jag är en sån urtypisk periodare. I perioder äter jag nästintill inga sötsaker alls, jag känner mig duktig och är inte alls sugen. Sen faller jag dit, varenda gång. Det eskalerar och slutar med att jag blir så jävla äcklad av mig själv att jag slutar helt, pang bom, och så är jag tillbaks på "duktiga perioden" igen. Om jag bara hade kunnat hittat en balans, något sätt att kunna leva "lagom". Jag gillar inte lagom i vanliga fall, men just när det gäller detta känns det som om Lagom är det jag borde sikta mot. Jag har ärligt talat inte en aning om hur jag ska kunna bryta mönstret. Kanske går det att hantera, äta "rätt" sötsaker när jag väl faller dit. Om någon har tips får ni gärna kommentera, because I'm drawing blank...
Det har blivit en del shoppat också, ett par stora inköp till bröllopet - Byxor och väst till småpojkarna samt klänning till Englisen. Lite band är det också shoppat - när det gäller dekorationer är tradera the shit! Och så köpte vi skor igår, ett måste - varken jag eller engla hade ordentliga vinterskor.
status: -5,3
Vaccinationen är avklarad. För min del innebar det svullen arm, allmän ömhet, ledvärk i arm och skuldra samt en känsla av träningsvärk i hela höger sida av kroppen. Inte sådär jätteskoj alltså. Per blev lite öm och Lukas hade väldigt ont i armen och fick feber. Nu är iaf alla utan Luddilumpi vaccinerade, när han är vaccinerad kan jag andas ut.
Sockersuget mitt är tillbaka, och ändå gick jag ner ett helt kilo förra veckan. Kan iofs bero på att jag tränade ganska hårt. Det har blivit mindre träning i veckan, och en del onyttigheter. Känner mig minst sagt grisig. Ska bli väldigt intressant på måndag, den stora nyheten ska släppas på mötet. Något revolutionerande ska det tydligen vara, så det är klart man är nyfiken. Jag hoppas det kan få mig till en nytändning. Något är då säkert, hade jag inte haft Bodil som "partner in crime" på det här med viktväktarna hade jag inte hålit på så här länge, och att nå till målvikten hade varit otänkbart. Det enda som är otänkbart nu är att sluta och ge upp... Vi behöver ju båda det här, så när jag tappar motivationen för min egen skull härdar jag ut för Bodils skull. Jag vill ju inte lämna henne i sticket.
Det bästa är ju när man ser att det händer saker... Jag har aldrig varit någon som fäster någon större vikt (!) vid vikten så att säga (hur otroligt det nu än låter). Anledningen till att jag är med i VV nu är att jag vet att om jag inte tar tag i det här nu kommer jag att bli för stor för att kunna springa omkring och leka med barnen till slut, och det vill jag inte. Naturligtvis är det jätteskoj att gå in i en butik och inse att man har mycket mer att välja bland än för ett par månader sen. Mindre skoj är det när man inser hur mycket det kostar att byta ut hela garderoben...
Min största utmaning ligger i att hitta en balans. Jag är en sån urtypisk periodare. I perioder äter jag nästintill inga sötsaker alls, jag känner mig duktig och är inte alls sugen. Sen faller jag dit, varenda gång. Det eskalerar och slutar med att jag blir så jävla äcklad av mig själv att jag slutar helt, pang bom, och så är jag tillbaks på "duktiga perioden" igen. Om jag bara hade kunnat hittat en balans, något sätt att kunna leva "lagom". Jag gillar inte lagom i vanliga fall, men just när det gäller detta känns det som om Lagom är det jag borde sikta mot. Jag har ärligt talat inte en aning om hur jag ska kunna bryta mönstret. Kanske går det att hantera, äta "rätt" sötsaker när jag väl faller dit. Om någon har tips får ni gärna kommentera, because I'm drawing blank...
Det har blivit en del shoppat också, ett par stora inköp till bröllopet - Byxor och väst till småpojkarna samt klänning till Englisen. Lite band är det också shoppat - när det gäller dekorationer är tradera the shit! Och så köpte vi skor igår, ett måste - varken jag eller engla hade ordentliga vinterskor.
Mina ser nästan ut som dessa:
..fast snyggare! :P
status: -5,3
framskjutet.
Jag har tappat räkningen på hur länge jag skjutit upp det här inlägget. Jag "skulle ju bara" först... Jag har dessutom för länge sen glömt vad det var jag ville skriva om.
Kläder kanske, jag har vid ett par olika tillfällen hittat (minst) tjugotalet olika klädesplagg som jag vill ha. Jag vill, jag vill, jag vill jag vill jagvilljagvilljag vill, JAG VILL!!! Fördelen med att gå ner i vikt är, ja, det mesta faktiskt... Nackdelen är en stor urge att byta ut stora delar av garderoben. Detta är oundvikligt, och lite sisådär. Man vill ju kunna klä sig snygg och känna sig fin, men samtidigt vet man ju hur jävla många kilo man har kvar. Vilket ju innebär att jag oundvikligen kommer att stå inför det här dilemmat mången gång innan jag är i mål. I sig är det ju iofs inget dilemma, eller iaf ett ljuvt sådant, men nu infinner sig en bitter eftersmak då jag ju inte hör hemma i fortune 500...
Möjligtvis var det Zumba jag tänkte skriva om. Jag har, i samband med den evigt växande barnaskaran, funnit mig i en lika växande tidsbrist. Särskilt när det gäller något så "lågprioriterat" som att träna. För det är ju det som är problemet, tidsbrist. Jag älskar ju att träna, men allt annat får gå före. Inte tusan har jag tid att dra iväg in på nåt gym när det ju är att ta från värdefull "familjetid". Nu har jag hittat en ny tränings-drog - Zumba! Jag älskar det! Jag vickar på rumpan, skakar på axlarna, diggar till musiken, och vips! så har jag genomfört ett helt träningspass.
Kan iofs vart så att jag skulle skriva om viktväktarna, de utgör ju en stor del av min vardag nu. Var på möte idag, nu är det 4½ kg totalt. Många kilo kvar, men i ärlighetens namn kommer det lite i andrahand för tillfället. Det som känns skönast är att jag har fått lära mig så mycket, om varför och hur man behöver äta och tänka "rätt". Att ändra sin livsstil innebär att vikten ändras också, oundvikligen.
Egentligen spelar det ingen större roll vad det här inlägget skulle ha hamnat om från början, för se det blidde ett inlägg iaf. Någon gång kanske jag lär mig uppdatera bloggen regelbundet också... ;)
Kläder kanske, jag har vid ett par olika tillfällen hittat (minst) tjugotalet olika klädesplagg som jag vill ha. Jag vill, jag vill, jag vill jag vill jagvilljagvilljag vill, JAG VILL!!! Fördelen med att gå ner i vikt är, ja, det mesta faktiskt... Nackdelen är en stor urge att byta ut stora delar av garderoben. Detta är oundvikligt, och lite sisådär. Man vill ju kunna klä sig snygg och känna sig fin, men samtidigt vet man ju hur jävla många kilo man har kvar. Vilket ju innebär att jag oundvikligen kommer att stå inför det här dilemmat mången gång innan jag är i mål. I sig är det ju iofs inget dilemma, eller iaf ett ljuvt sådant, men nu infinner sig en bitter eftersmak då jag ju inte hör hemma i fortune 500...
Möjligtvis var det Zumba jag tänkte skriva om. Jag har, i samband med den evigt växande barnaskaran, funnit mig i en lika växande tidsbrist. Särskilt när det gäller något så "lågprioriterat" som att träna. För det är ju det som är problemet, tidsbrist. Jag älskar ju att träna, men allt annat får gå före. Inte tusan har jag tid att dra iväg in på nåt gym när det ju är att ta från värdefull "familjetid". Nu har jag hittat en ny tränings-drog - Zumba! Jag älskar det! Jag vickar på rumpan, skakar på axlarna, diggar till musiken, och vips! så har jag genomfört ett helt träningspass.
Kan iofs vart så att jag skulle skriva om viktväktarna, de utgör ju en stor del av min vardag nu. Var på möte idag, nu är det 4½ kg totalt. Många kilo kvar, men i ärlighetens namn kommer det lite i andrahand för tillfället. Det som känns skönast är att jag har fått lära mig så mycket, om varför och hur man behöver äta och tänka "rätt". Att ändra sin livsstil innebär att vikten ändras också, oundvikligen.
Egentligen spelar det ingen större roll vad det här inlägget skulle ha hamnat om från början, för se det blidde ett inlägg iaf. Någon gång kanske jag lär mig uppdatera bloggen regelbundet också... ;)
