Mitt vänstra ben värker, benvärk har mamma lärt mig att det heter.

När jag var liten innebar benvärk att mamma satt på sängkanten och gnuggade mina ben. Jätteskönt, även om det mest verkade distraherande, såfort hon slutade kom värken tillbaks igen. Jag hade benvärk för att jag växte en massa, kan ni tänka er att jag var längst i klassen ett tag, med lååånga ben. Vad som hände sen vet jag inte, för jag är 2 cm längre nu (2 cm på 14 år, wow... ) men mina ben är nu i paritet med dvärgars. Mina en gång långa slanka ben är nu små stumpar, inte konstigt att jag får benvärk, jag får pinna på utav bara tusan för att ens kunna hålla jämn takt med vår 8åring.

Så föll även jag dit...

Jag hade lovat mig själv att aldrig bli en "sån där", ordbajsare. En sån som vräker ut hela sitt liv till allmän beskådan.

Egentligen vet jag inte riktigt vad jag håller på med, för så intressant liv har jag ändå inte. Att någon annan än nära sörjande skulle vara intresserade av att läsa finner jag starkt osannolikt. Ahwell, nu är den ju här, bloggen, och jag kan lika gärna se hur länge jag kan hålla den vid liv. Ni ser, den här föredetta datanörden har knappt tid att sitta framför datorn längre, en biverkning av att bli vuxen antar jag.

Fortsättning följer...