Vi fick kattungar igår, pyttesmå slemmiga saker...

Det är något med uppkomsten av liv som gör mig andäktig. Jag har själv inget sug efter (ytterligare en) bebis, likväl har jag funnit mig själv med handen på snövits mage och med ett fånigt litet leende på läpparna. De pyttesmå slemmiga sakerna har sparkat och buffat på mig, och jag har förundrats. Bandet mellan mig och snövit har stärkts, jag har sett hennes mage växa, sett hur hon vaggat fram och hur hon i slutet har haft det tungt. Och jag har kommit ihåg, hur underbart de små buffarna känns, hur man aldrig känner sig ensam, och hur man längtar tills pyret kommer ut.

Så igår var det dags. En timme innan jag slutade jobbet fick jag ett meddelande "1, vit med svart fläck på huvudet". Sedan kom det en till, en svart, som visade sig vara grå, och precis innan jag kom hem kom den sista, mörkare grå och precis lika söt som sina syskon. Så nu ligger de där bland filtarna, en trött men kärleksfull kattmamma och tre små, nu inte fullt lika slemmiga, kattbebisar.