måndag igen, vardag alltså...

Sen vecka på jobb innebär att jag inte är hemma förrän 1930. Vilket i sin tur innebär att de få minuter jag har med pojkarna innan de ska sova ägnas åt att mjölka ut så mycket kvalitetstid som möjligt. Denna veckan läser nog mamma godnattsaga varje kväll, något jag och Per brukar turas om med annars. Idag blev det nya boken, räkna till 10 med Dagge Maskis. Bra (så bra som barnbäcker nu blir) i början, men något seg i slutet.

Maskisar är förövrigt ett intressant ämne i största allmänhet just nu. Har ju blivit en del skyfflande av jord på senaste, och Lukas brukar stå och titta på, det kan ju faktiskt hända att mamma hittar en maskis eller två. När jag gör det sträckes två små skitiga händer fram, och jag får Förväntansfulla Blicken med stooora ögon. Hur en stackars liten (ofta delad och döende) maskis kan framkalla sådan andakt vet jag inte. Men varje maskis jag hittar blir försiktigt buren en bit bort, nerlagd i en liten grop och tittad på. Förutom när grannflickan får ta hand om dom, för då blir dom ganska ovarsamt omkringburna tills dom torkat ut och dött för länge sen. Lustigt sånt där, hur barn kan ägna så mycket tid åt något så trivialt... Som vuxen borde man kanske ta sig mer tid att förundras av det lilla.