Igår var vi inne på distriktsvårdcentralen. Ludvig har en ordentlig ögoninflammatiom, det varar och klibbar och liten kan inte öppna ögonen själv efter han sovit ett tag. Vi for in eftersom det såg ut som han hade ett sår på näthinnan, vilket dom tyckte vi skulle kolla upp. Som förälder hinner man tänka så mycket, om vad som kan hända, och hur man ska kunna hantera det. En minuts tankar hinner flera år in i framtiden.

Jag tror ändå att jag är ganska avslappnad som mamma, det krävs ganska mycket innan jag blir nervös. Båda pojkarna har varit sjuka rätt ofta, och så länge det inte är allvarligt så är det ganska mysigt. Dom blir ju så goa och kramiga när dom är lite spaka. Det är när man ser att dom har ont som det gör ont i mamma-hjärtat.

Tre gånger har jag varit rädd. När Lukas fick 41.4 graders feber och knappt var kontaktbar, när Ludvig hade så tungt att andas att han fick sova i min famn i soffan hela natten, och nu senast när Lukas hade ett regelrätt astma-anfall och han fortfarande inte fick luft efter 5 doser airomir. 

Så imorse satt jag och läste aftonbladet online, om en kvinna vars hus brann ner och vars make dog och där fanns det en liten länk. Länken gick till http://denstarkastestjarnan.blogg.se/index.html - en blogg om en pojke som dog i cancer, 1½ år gammal. Det fanns bilder och dikter, tankar och förtvivlan, och helt plötsligt slog det mig hur sårbar man är som förälder.

Man gör allt för att ta hand om barnen, man föder dem, uppfostrar dem, förmanar och belönar, allt för att de ska växa upp till så bra människor som möjligt. Och ändå har man i slutändan ingen påverkan på det största, på liv och död. Helt plötsligt kan livet ryckas ifrån en, och alltid är man oförberedd. För vad kan förbereda en på att förlora sitt barn?

Jag välkomnar för det mesta nya erfarenheter, men just den erfarenheten hoppas jag och ber att jag får slippa.