Jag hade glömt hur mycket små-pill det är att få till allt, och det finns fortfarande saker som borde fixas. Men tid är, i detta fall, ett måste att lägga på barnen. Iaf om jag vill ha kvar en gnutta förstånd i slutet på dagen.

Idag ser det ut som ett bombnedslag här hemma, eller som mamma brukade säga - "som om någon tagit huset, skakat det och satt ner det på samma plats igen." Tack och lov att jag kommit så långt att jag inser att jag inte är sämre person för att här är stökigt ibland, man måste kunna prioritera. Idag kommer jag att prioritera kvalitetstid med de små, snart kommer en lång arbetsvecka och då blir det bristvara.

Over and out to the playground...

Förra vändan på gröningen:

Igår var vi inne på distriktsvårdcentralen. Ludvig har en ordentlig ögoninflammatiom, det varar och klibbar och liten kan inte öppna ögonen själv efter han sovit ett tag. Vi for in eftersom det såg ut som han hade ett sår på näthinnan, vilket dom tyckte vi skulle kolla upp. Som förälder hinner man tänka så mycket, om vad som kan hända, och hur man ska kunna hantera det. En minuts tankar hinner flera år in i framtiden.

Jag tror ändå att jag är ganska avslappnad som mamma, det krävs ganska mycket innan jag blir nervös. Båda pojkarna har varit sjuka rätt ofta, och så länge det inte är allvarligt så är det ganska mysigt. Dom blir ju så goa och kramiga när dom är lite spaka. Det är när man ser att dom har ont som det gör ont i mamma-hjärtat.

Tre gånger har jag varit rädd. När Lukas fick 41.4 graders feber och knappt var kontaktbar, när Ludvig hade så tungt att andas att han fick sova i min famn i soffan hela natten, och nu senast när Lukas hade ett regelrätt astma-anfall och han fortfarande inte fick luft efter 5 doser airomir. 

Så imorse satt jag och läste aftonbladet online, om en kvinna vars hus brann ner och vars make dog och där fanns det en liten länk. Länken gick till http://denstarkastestjarnan.blogg.se/index.html - en blogg om en pojke som dog i cancer, 1½ år gammal. Det fanns bilder och dikter, tankar och förtvivlan, och helt plötsligt slog det mig hur sårbar man är som förälder.

Man gör allt för att ta hand om barnen, man föder dem, uppfostrar dem, förmanar och belönar, allt för att de ska växa upp till så bra människor som möjligt. Och ändå har man i slutändan ingen påverkan på det största, på liv och död. Helt plötsligt kan livet ryckas ifrån en, och alltid är man oförberedd. För vad kan förbereda en på att förlora sitt barn?

Jag välkomnar för det mesta nya erfarenheter, men just den erfarenheten hoppas jag och ber att jag får slippa.

måndag igen, vardag alltså...

Sen vecka på jobb innebär att jag inte är hemma förrän 1930. Vilket i sin tur innebär att de få minuter jag har med pojkarna innan de ska sova ägnas åt att mjölka ut så mycket kvalitetstid som möjligt. Denna veckan läser nog mamma godnattsaga varje kväll, något jag och Per brukar turas om med annars. Idag blev det nya boken, räkna till 10 med Dagge Maskis. Bra (så bra som barnbäcker nu blir) i början, men något seg i slutet.

Maskisar är förövrigt ett intressant ämne i största allmänhet just nu. Har ju blivit en del skyfflande av jord på senaste, och Lukas brukar stå och titta på, det kan ju faktiskt hända att mamma hittar en maskis eller två. När jag gör det sträckes två små skitiga händer fram, och jag får Förväntansfulla Blicken med stooora ögon. Hur en stackars liten (ofta delad och döende) maskis kan framkalla sådan andakt vet jag inte. Men varje maskis jag hittar blir försiktigt buren en bit bort, nerlagd i en liten grop och tittad på. Förutom när grannflickan får ta hand om dom, för då blir dom ganska ovarsamt omkringburna tills dom torkat ut och dött för länge sen. Lustigt sånt där, hur barn kan ägna så mycket tid åt något så trivialt... Som vuxen borde man kanske ta sig mer tid att förundras av det lilla.

puh! Två minuter framför datorn för att samla energi till slutspurten...

Vi ska ha kalas här i dag ser ni, Lilla Tut fyllde ju tre (3! tiden går så fort... ) i tisdags, och idag ska familj och vänner komma på besök. Vi hade tänkt ha det i tisdags, men då var Per så sjuk att det inte funkade. Iaf, förmiddagen har gått åt till att.... just det, städa! Varför gör man så egentligen, sparar till sista minuten? Det är ju så mycket trevligare att finurla på och småplocka istället för att vrålstäda. Vi hade ju naturligtvis tänkt göra det tidigare, men först var Per sjuk, och igår lät jag honom fara till malmö för att se på fotboll (riktig sådan, amerikansk alltså) och nu står vi här med andan i halsen igen.

Förövrigt är det alltid ett spännande projekt att städa med barnen hemma. En bebis som kryper runt i sophögarna, en treåring som har jätteskoj att riva ut det mamma städat, och en tonåring som tycker det är sååååååååååååå trååååååååååkigt att hjälpa till. Konstigt det där, att det ska vara så jobbigt att vara tonåring. Humörsvängningar och allmänt ego-fokuserat synsätt är mest utmärkande tror jag. Vår egen lilla moppemusche har inte många uppgifter, att tömma diskmaskinen, vilket han sköter bra. Att städa sitt rum, inte så bra. Och skulle vi gud förbjude be honom hjälpa till att städa i vardagsrummet/köket (vilket händer möjligtvis en gång i månaden, och knappt det) så är vi såååå jobbiga, det muttras, suckas och slinker ut en del svordomar. Sen kommer en sån där berömd humörsvängning och han blir så trevlig så när det ska pratas om eventuella inköp av utrustning/kläder/skor. Jag är glad att jag inte är tonåring längre...

Men nu får jag nog avrunda för stunden, golvet dammsugar inte sig själv (vilket ljuvlig tanke förövrigt) och jag kan inte duscha framför datorn.