puh! Två minuter framför datorn för att samla energi till slutspurten...

Vi ska ha kalas här i dag ser ni, Lilla Tut fyllde ju tre (3! tiden går så fort... ) i tisdags, och idag ska familj och vänner komma på besök. Vi hade tänkt ha det i tisdags, men då var Per så sjuk att det inte funkade. Iaf, förmiddagen har gått åt till att.... just det, städa! Varför gör man så egentligen, sparar till sista minuten? Det är ju så mycket trevligare att finurla på och småplocka istället för att vrålstäda. Vi hade ju naturligtvis tänkt göra det tidigare, men först var Per sjuk, och igår lät jag honom fara till malmö för att se på fotboll (riktig sådan, amerikansk alltså) och nu står vi här med andan i halsen igen.

Förövrigt är det alltid ett spännande projekt att städa med barnen hemma. En bebis som kryper runt i sophögarna, en treåring som har jätteskoj att riva ut det mamma städat, och en tonåring som tycker det är sååååååååååååå trååååååååååkigt att hjälpa till. Konstigt det där, att det ska vara så jobbigt att vara tonåring. Humörsvängningar och allmänt ego-fokuserat synsätt är mest utmärkande tror jag. Vår egen lilla moppemusche har inte många uppgifter, att tömma diskmaskinen, vilket han sköter bra. Att städa sitt rum, inte så bra. Och skulle vi gud förbjude be honom hjälpa till att städa i vardagsrummet/köket (vilket händer möjligtvis en gång i månaden, och knappt det) så är vi såååå jobbiga, det muttras, suckas och slinker ut en del svordomar. Sen kommer en sån där berömd humörsvängning och han blir så trevlig så när det ska pratas om eventuella inköp av utrustning/kläder/skor. Jag är glad att jag inte är tonåring längre...

Men nu får jag nog avrunda för stunden, golvet dammsugar inte sig själv (vilket ljuvlig tanke förövrigt) och jag kan inte duscha framför datorn.