Jag trodde det innebar att gråta hela tiden, eller alltid vara ledsen. Så är det inte alls, inte för mig. Jag är ljummen, avstängd, hopplös, tankspridd, uppgiven.

Jag. Bara. Är.

Att gå från hopplös optimist till deprimerad, det är ett ganska stort steg. Första veckorna försökte jag fortsätta som vanligt; söka jobb, städa, diska, tänka positivt. Det gick ett tag, sen gick det inte mer.

Lite är det väl kanske det som är hela meningen med att vara sjukskriven. Att ha tid att ta sig genom det, istället för att skyffla undan det. In bakom soffan, ner under mattan, längst bak i huvudet.