att fortsätta
Det har varit tungt. Det är tungt. Men jag fortsätter. Jag fortsätter, och fortsätter, och fortsätter.
Och helt plötsligt blev det ytliga viktigt. Att se sig själv i spegeln och se ut som man mår - känns inte bra, inte bra alls.
Så jag sminkar,
jag stylar,
jag manikyrerar.
Och jag mår lite bättre.
Vet inte om det säger något om mig som människa. Om det överhuvudtaget är något att fästa sig vid. Eller varför jag känner ett behov att förklara mig.
Förklara att:
ja, jag är sjukskriven
ja, jag mår inte alls bra
ja, jag är sminkad och stylad som aldrig förr.
Varför känns det som om jag måste se ut som jag mår? Det gör ju bara att jag fastnar.
Och inte orkar fortsätta.
livsläxa
Jag trodde det innebar att gråta hela tiden, eller alltid vara ledsen. Så är det inte alls, inte för mig. Jag är ljummen, avstängd, hopplös, tankspridd, uppgiven.
Jag. Bara. Är.
Att gå från hopplös optimist till deprimerad, det är ett ganska stort steg. Första veckorna försökte jag fortsätta som vanligt; söka jobb, städa, diska, tänka positivt. Det gick ett tag, sen gick det inte mer.
Lite är det väl kanske det som är hela meningen med att vara sjukskriven. Att ha tid att ta sig genom det, istället för att skyffla undan det. In bakom soffan, ner under mattan, längst bak i huvudet.
Jag. Bara. Är.
Att gå från hopplös optimist till deprimerad, det är ett ganska stort steg. Första veckorna försökte jag fortsätta som vanligt; söka jobb, städa, diska, tänka positivt. Det gick ett tag, sen gick det inte mer.
Lite är det väl kanske det som är hela meningen med att vara sjukskriven. Att ha tid att ta sig genom det, istället för att skyffla undan det. In bakom soffan, ner under mattan, längst bak i huvudet.
friendship
Fragile when new,
like a twig
breaking under pressure.
Though, ever growing stronger
until finally
able to withstand
the weight of the world
and
the touch of time
like a twig
breaking under pressure.
Though, ever growing stronger
until finally
able to withstand
the weight of the world
and
the touch of time
stress
Under en filt
i ett hörn
i en divan
i en soffa.
Att se allt som behöver göras
stressa upp sig
gruvas
i ett hörn
i en divan
i en soffa.
Att se allt som behöver göras
stressa upp sig
gruvas
lugn
Under en filt
i ett hörn
i en divan
i en soffa.
Att reflektera över dagen
njuta av lugnet
andas.
i ett hörn
i en divan
i en soffa.
Att reflektera över dagen
njuta av lugnet
andas.
imorgon
sorg
Att tro sig ha något.
Att längta.
Att glädja sig.
Att inse att det man trodde sig inneha enbart var ett fantasifoster.
En fabel utan sensmoral.
En livsläxa utan solsken efter regnet.
Att längta.
Att glädja sig.
Att inse att det man trodde sig inneha enbart var ett fantasifoster.
En fabel utan sensmoral.
En livsläxa utan solsken efter regnet.
förhoppningar
Jag måste nog släppa taget.
Inse att mina föraningar faktiskt stämmer och mina förhoppningar inte är mer än naiva drömmar baserade på inget annat än en romantiserad och utopisk bild av verkligheten.
Varför är det så svårt att ge upp hoppet?
Inse att mina föraningar faktiskt stämmer och mina förhoppningar inte är mer än naiva drömmar baserade på inget annat än en romantiserad och utopisk bild av verkligheten.
Varför är det så svårt att ge upp hoppet?
VAB
Inte mycket till "ord" egentligen.
V - vanligt
A - att
B - belastas (för)
Aldrig trodde jag att folk kunde bli så förnärmade, stötta och rent ut sagt förbannade för att jag tar hand om mina barn när de inte mår bra.
V - vanligt
A - att
B - belastas (för)
Aldrig trodde jag att folk kunde bli så förnärmade, stötta och rent ut sagt förbannade för att jag tar hand om mina barn när de inte mår bra.
kreativitet
Jag har så många idéer just nu, så mycket som virvlar runt i huvudet, så mycket som vill ut. Det är länge sedan jag kände mig såhär kreativ. Nya idéer poppar upp och gamla koms ihåg.
Det finns så mycket att göra, och så lite tid att göra det på...
SMS-inlägg
SMS-inlägg
hektiskt
Jomensåatt...
Legat lågt på bloggfronten på senaste, tidsbrist antar jag. För det är ingen brist på saker att skriva om. Egentligen är det nog mest mikro-foto-bloggen jag uppdaterar regelbundet. Går snabbare där liksom. Tidsbrist som sagt.
Igår morse vaknade jag med ett ryck, det var alldeles för tyst och tomt. Ludvig har lärt sig klättra ur spjälsängen, och igår hittade jag honom ingenstans. Det visade sig att per inte hade kunnat låsa dörren när han for hemmifrån (pga nyckelbrist). Jag letade inne, letade ute, letade inne igen. Väckte lukas och sprang över till bodil. Tack och lov för bodil. Hon tog lukas och började klä på sig för att komma ut och hjälpa till och leta. Då ser jag ludvig komma gåendes längre ner på gatan. Vilken otrolig lättnad, och vilken fruktansvärd fasa framtill dess. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Efteråt insåg jag att jag aldrig tvekade, jag visste på en gång att jag kunde gå över till grannarna och att de skulle hjälpa mig. Precis lika självklart som om det vore min egen familj. Tack och lov för min extrafamilj, ni är guld värda.
Jag saknar min familj. Det går i perioder, men nu är det ganska mycket. Det hade varit så mycket mysigare att planera och fantisera om de varit här. Sena uppesittarnätter med brainstorming är vi "magnusson:are" fruktansvärt bra på. :)
Bröllopet då? Jo, 55 dagar kvar and counting, men listan med avklarade saker växer för varje dag. Kläderna är snart klara till alla, jag saknar underkläder, per och erik saknar skor, annars allt klart. Igår fick jag reda på att tärnklänningarna och mammas klänning också är klara - skönt! Ikea är avklarat runda 1, inbjudningarna fixas det på as we speak(/write). Kort sagt, det händer saker konstant.
Fick reda på i veckan att vi förmodligen kommer hinna få iordning efternamnet också. Pers familj stavar sitt efternamn med två "a", men någonstans för längesedan blev det ändrat i skatteverket till enkelt a. Verkar dock som att vi hinner ändra så att det kommer med nästa kunggörelse, vilket innebär att vi isf inte behöver betala sura pengar för att ändra. Mottages tacksamt.
Legat lågt på bloggfronten på senaste, tidsbrist antar jag. För det är ingen brist på saker att skriva om. Egentligen är det nog mest mikro-foto-bloggen jag uppdaterar regelbundet. Går snabbare där liksom. Tidsbrist som sagt.
Igår morse vaknade jag med ett ryck, det var alldeles för tyst och tomt. Ludvig har lärt sig klättra ur spjälsängen, och igår hittade jag honom ingenstans. Det visade sig att per inte hade kunnat låsa dörren när han for hemmifrån (pga nyckelbrist). Jag letade inne, letade ute, letade inne igen. Väckte lukas och sprang över till bodil. Tack och lov för bodil. Hon tog lukas och började klä på sig för att komma ut och hjälpa till och leta. Då ser jag ludvig komma gåendes längre ner på gatan. Vilken otrolig lättnad, och vilken fruktansvärd fasa framtill dess. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Efteråt insåg jag att jag aldrig tvekade, jag visste på en gång att jag kunde gå över till grannarna och att de skulle hjälpa mig. Precis lika självklart som om det vore min egen familj. Tack och lov för min extrafamilj, ni är guld värda.
Jag saknar min familj. Det går i perioder, men nu är det ganska mycket. Det hade varit så mycket mysigare att planera och fantisera om de varit här. Sena uppesittarnätter med brainstorming är vi "magnusson:are" fruktansvärt bra på. :)
Bröllopet då? Jo, 55 dagar kvar and counting, men listan med avklarade saker växer för varje dag. Kläderna är snart klara till alla, jag saknar underkläder, per och erik saknar skor, annars allt klart. Igår fick jag reda på att tärnklänningarna och mammas klänning också är klara - skönt! Ikea är avklarat runda 1, inbjudningarna fixas det på as we speak(/write). Kort sagt, det händer saker konstant.
Fick reda på i veckan att vi förmodligen kommer hinna få iordning efternamnet också. Pers familj stavar sitt efternamn med två "a", men någonstans för längesedan blev det ändrat i skatteverket till enkelt a. Verkar dock som att vi hinner ändra så att det kommer med nästa kunggörelse, vilket innebär att vi isf inte behöver betala sura pengar för att ändra. Mottages tacksamt.
teknologi v2
teknologi.
Inte tusan trodde jag för några år sedan att jag skulle sitta på bussen och blogga en vacker dag (regnig, blåsig och kall dag egentligen, men det passar liksom inte riktigt in, eller vad säger ni?)
Hittills fungerar min nya leksak över all förväntan, I love it! :D
Enda utmaningen har varit något så rudimentärt som att stänga av larmet. O_o
Å andra sidan är det länge sedan jag vaknade så snabbt klockan före fan på morgonen... ;)
HTC Desire for the win!
