Jag har tappat räkningen på hur länge jag skjutit upp det här inlägget. Jag "skulle ju bara" först... Jag har dessutom för länge sen glömt vad det var jag ville skriva om.

Kläder kanske, jag har vid ett par olika tillfällen hittat (minst) tjugotalet olika klädesplagg som jag vill ha. Jag vill, jag vill, jag vill jag vill jagvilljagvilljag vill, JAG VILL!!! Fördelen med att gå ner i vikt är, ja, det mesta faktiskt... Nackdelen är en stor urge att byta ut stora delar av garderoben. Detta är oundvikligt, och lite sisådär. Man vill ju kunna klä sig snygg och känna sig fin, men samtidigt vet man ju hur jävla många kilo man har kvar. Vilket ju innebär att jag oundvikligen kommer att stå inför det här dilemmat mången gång innan jag är i mål. I sig är det ju iofs inget dilemma, eller iaf ett ljuvt sådant, men nu infinner sig en bitter eftersmak då jag ju inte hör hemma i fortune 500...

Möjligtvis var det Zumba jag tänkte skriva om. Jag har, i samband med den evigt växande barnaskaran, funnit mig i en lika växande tidsbrist. Särskilt när det gäller något så "lågprioriterat" som att träna. För det är ju det som är problemet, tidsbrist. Jag älskar ju att träna, men allt annat får gå före. Inte tusan har jag tid att dra iväg in på nåt gym när det ju är att ta från värdefull "familjetid". Nu har jag hittat en ny tränings-drog - Zumba! Jag älskar det! Jag vickar på rumpan, skakar på axlarna, diggar till musiken, och vips! så har jag genomfört ett  helt träningspass.

Kan iofs vart så att jag skulle skriva om viktväktarna, de utgör ju en stor del av min vardag nu. Var på möte idag, nu är det 4½ kg totalt. Många kilo kvar, men i ärlighetens namn kommer det lite i andrahand för tillfället. Det som känns skönast är att jag har fått lära mig så mycket, om varför och hur man behöver äta och tänka "rätt". Att ändra sin livsstil innebär att vikten ändras också, oundvikligen.

Egentligen spelar det ingen större roll vad det här inlägget skulle ha hamnat om från början, för se det blidde ett inlägg iaf. Någon gång kanske jag lär mig uppdatera bloggen regelbundet också... ;)

För snart en vecka sedan gjorde jag något bra - jag lyfte fram en annan människa. Två andra människor om man nu ska vara sådan. Nu verkar det som om det har lönat sig, och det gör mig så glad. Ni förtjänar det allra käraste grannar.

Jag brukar försöka att göra goda gärningar när tillfälle bjuds, det gör mig varm i själen. Det är egentligen inte svårt att göra en "god gärning" (snacka om att låta självgod, finns det inget bättre sätt att säga det på?). Iaf, det är inte svårt, svårigheten ligger i att ta sig tid (och mod) att se andra. Att se en främling är svårare än man kan tro. Jag får alltid fjärilar i magen innan jag vågar ta kontakt, i alla fall de gånger jag hinner tänka efter. Bäst är känslan när allt går på ren instinkt, när jag ser en situation där jag kan hjälpa någon och gör det, på en gång, utan att väga för och emot. För det gör jag många gånger, väger alltså. Kommer personen att bli glad eller bara besvärad är den vanligaste diskussionen jag för med mig själv. Hitills har alla blivit glada, ingen har bitits eller fräst. Pröva någon gång, det är smått beroendeframkallande med tacksamhet.

Syster har förövrigt rest hem igen, efter två veckors semester och praktik här i skåneland. Det är skönt med små glimtar av "hemma" (jag har två hem serni, ett här i skåne och ett i pite, och så kommer det nog alltid att vara). Missförstå mig inte, jag trivs här nere, i vårt hus, med min familj, med vännerna och det mesta faktiskt. Men jag saknar också, det gör jag. Vår familj har alltid och kommer alltid att stå varandra nära. Med det sagt är det inte konstigt att jag periodvis inte är hel, en del av mig är ju mer än hundra mil bort. Men nu har jag fyllt på tanken, jag har fått lite systermys och det har varit jättehärligt. Och det hör lite till att jag nu får skicka paket med glömda saker (och annat som inte fick plats pga viktgränsen på 20 kilo... ) hem till pite. Glömska är en annan del som hör till i vår familj... Eller, om man omformulerar det lite, värdsliga ting får stå i skymundan för andra, så mycket viktigare, saker.

Jag avslutar det här inlägget med en länk jag precis hittade. Jag får ibland frågan om jag tror på Gud, om jag är kristen, och jag finner det alltid lika svårt att svara. Tror gör jag ju, men kristen... vet inte. Aldrig förr har jag hittat någon som är lika prick på som den här mannen, aldrig har någon kunnat förklara så väl. För det är ju såhär det är, och det återknyter till början av inlägget - vi har mycket i våra händer. Förhoppningsvis har vi vett och tid att se det.

...och jag lovar att vara lite mindre djup i nästa inlägg... ;)

Nu har jag gjort det igen, kovändning alltså...

Hade man frågat mig för nåt år sen om jag skulle kunna tänka mig att räkna kalorier/poäng på maten jag stoppar i mig skulle jag skrattat smått uppgivet. Det hade inte funnits på kartan liksom... Men nu e jag där. Jag har blivit väktare serni, viktväktare till och med. Och vet ni vad? Jag älskar det!

Delvis beror det nog på att jag älskar att pyssla och pussla, för det är ett pussel att få poängen att gå ihop - jag måste tänka efter innan jag stoppar något i munnen. Många gånger innebär det att jag kommer fram till att "näe, jag e inte så sugen att det är värt så många poäng", och så får det va.

Andra stora anledningen till varför jag tycker om det är veckomötena, kovändning nummer två alltså. För om det är något jag verkligen avskytt tanken på tidigare så är det "offentliga vägningar". Nu visade det ju sig att man väger sig bakom en vägg, enbart i sällskap av konsulenten. Långt ifrån public shout-outs i stil med biggest looser alltså. Var tredje kilo får man en guldstjärna i sitt lilla häfte á la dagis, lite smått lökigt kanske, men guuud som jag längtar till de där stjärnorna... Varje vecka är det dessutom en "mini-föreläsning", och varje gång lär man sig något nytt. Sådana där aha-upplevelser är riktigt bra i samband med viktnedgång har jag upptäckt. Förra mötet pratade konsulenten om stress och hur det påverkar vikten. Visste ni att de som inte bara ändrar kosten utan också tar sig tid att ta hand om sig själv, att varva ner, ofta går ner i vikt snabbare och får ett mer bestående resultat. Aha-upplevelse - jajamen! Veckan innan dess pratade hon om antioxidanter och fria syreradikaler och helt plötsligt förstod jag varför man bör äta mycket frukt och grönt och inte bara att man bör göra det (tro nu för all del inte att mammaliten inte upplyst mig om detta, men tyvärr har det fallit under kategorin "goda råd från kära mor som jag inte lyssnat på").

Tredje delen av denna treenighet är konsulenterna. Vid första mötet var jag, bara för en kort stund men likväl, villig att dumförklara viktväktarna för att ha satt en sån där smal människa att "läxa upp" oss tjockisar. Döm om min förvåning när hon efter lektionen välkomnar oss nya med att visa sina "förebilder" - kvinnan har varit större än mig. Att sätta motiverade, peppande, härliga, sprudlande människor som "vandrat i mina skor" som konsulenter är ett genidrag. Bra jobbat viktväktarna och en fanfar för våra allra bästaste konsulenter.

Mina skor ja, maken till blöta sockar har jag inte haft på väääääldigt länge. Idag regnade det inte, ej heller var det dimma. När jag kliver ut genom dörren finner jag att naturen istället, för att spela oss ett elakt spratt, kombinerat de två - det spöregnade dimma. Inte nu dimma per say, men yttepyttesmå regnpartiklar som bara borrade sig in överallt. På grund av dess yttepyttighet fångades de av den obönhörliga vinden som ju är en del av den skånska hösten. Resultatet blev en miljon yttepyttiga regndroppar flygandes horisontellt rakt in i ansikte och kläder (för naturligtvis var det motvind vilket håll jag än gick i morse). Jag blev långifrån yttepytteblöt, och mina sockar skulle kunna släcka törsten hos en mindre by i afrika.

Ni som undrar över resultatet förresten: -2kg på 2 veckor. :)

Jag brukar sällan göra reklam, men denna gången gör jag ett undantag.

I dagens teknik-stinna värld är det lätt hänt att alla fina foton "fastnar" i datorn. Själv tänker jag att dom är så lätta att hitta där, och försöker i det längsta att ignorera vad som händer om datorn (gud förbjude) skulle krasha... Men helt ärligt, inte är det samma sak att samlas runt en dataskärm som att kunna sitta och titta i ett album, fnissa, förfasas och sucka nostalgiskt tillsammans. Visserligen scrappar jag, men inte hinner man göra det på alla tusentals kort man tar...

Jag har länge velat göra en fotobok, just för att få korten framkallade i ett snyggt "fodral" och lättillgängligt att sitta och titta i tillsammans med nära och kära. Nu snubblade jag på en liten kampanj som fujidirekt har... Man bloggar om deras fotoböcker och får då en fotobok själv. Klockrent! Vilken underbar kampanj och vilket smart sätt att använda dagens medier, all cred till fuji!

Iaf, fotoböckerna finns med massor av alternativ, man laddar ner ett program och så kan man designa precis hur man vill att det ska se ut. Allt från ramar med olika effekter (pussel anyone? :D  ) till rubriker, bildtexter och layouter. Av någon anledning har jag fått för mig att fotoböcker är jättedyra, men fuji har riktigt vettiga priser, från 89 kronor och uppåt. Det är ju en spottstyver!

Så nu återstår bara ett problem... Jag har ju sååå många olika böcker jag skulle vilja göra! Jag vill ha en bok med mig och per, en bok med vardera av barnen (4 st alltså), en bok med nostalgi från Pite, en bok om husbygget och så småningom minst en bok om bröllopet.... För att inte tala om hur många som kommer att få fotoböcker i julklapp... ;D

Igår var jag hemma med våra stackars små astma-pojkar, Ludvig hade hostat så fruktansvärt mycket under natten och på morgonen att det inte gick att ha honom på dagis. Får han ett anfall måste man ju kunna ge honom medicin och så, vilket de förståeligt nog inte vill ha ansvar för på dagis. Iaf, på kvällen när per kom hem från jobb fick jag ytterligare en liten sötnos att ta hand om, Ronja. Per och Micke åkte nämligen ner och tittade på en bil nere i löddeköpinge.

Han ringde på vägen hem sen, och sa att det inte blivit något för att det var en massa tjorv och så. För er som inte vet det är man fruktansvärt låst utan bil ute i ekeby, jag kommer inte ens ihåg när vi storhandlade senast (även om det nu inte är det jag längtat mest till). Jag började bli smått desperat faktiskt, och tyckte i ärlighetens namn att karln blivit nog så petig med de potentiella bilarna de tittade på.

När de kom hem igen så hörde jag att han tutade utanför fönstret. Tittade ut och såg detta:

Så typiskt Per att luras så, men jag kan förlåta honom, för (än så länge) är bilen underbar. Nu hoppas vi bara att det håller i sig... ;)

Nej, det här inlägget kommer inte att handla om snusk... :P

Vi hade 6års jubileum i lördags, jag och per. Sex år har gått sen den där första helgen i helsingborg när han fick mig att tappa fotfästet...  Vi har hunnit mycket under den tiden, två flyttar, två graviditeter, två underbara (och viljestarka ;D  ) söner, men framförallt oräkneliga kärleksfulla och mysiga stunder och ögonblick. Det känns så rätt att vi nu planerar giftermål, för jag kan inte se mig med någon annan än Per.

Vi skulle fira i lördags, hade fixat barnvakt och bokat bord på en mysig liten restaurang inne i stan. På förmiddagen skulle jag dock följa med Bodil till kören och lyssna lite och på hemvägen skulle vi förbi och köpa en present till per. Inne i affären snubblar jag mot en upphöjning i golvet, stilettklacken fastnar i byxan och jag stupar framlänges och landar på vänster knä. Bodil lyckades på nåt sätt att inte skratta, vilket måste varit svårt, för det såg nog ganska dråpligt ut.

Iaf, när jag kommer hem kan jag inte gå alls, knät svullnade och pulserade så intensivt att jag började gråta såfort jag försökte ställa mig upp. Kort sagt skippade vi restaurangbesöket, myste i soffan istället, vitlöksrulladerna får vänta till någon annan dag...

För första gången sitter jag och bloggar utan en aning om var detta kommer att sluta. Jag har varken tanke eller mening med inlägget, annat än att ge lite hopp till stackars bloggen. Lilla bloggen måste trott jag övergett den... Det har jag inte, men jag har väääldigt mycket för mig, och en hel del "måsten" (städa, måla, jobba osv osv).

Dessutom har jag så mycket annat som jag hellre gör än att blogga just nu. Långa promenader, mysiga samtal i soffan eller roliga körövningar till exempel... Jag har fått en vän serni, ingen "kompis", inte en "polare" eller "bekant", utan en vän. För första gången har jag någon (förutom sambo/släkt) som jag alltid kan ringa till, någon jag kan prata med om allt och någon som får mig att må bra. På sätt och vis känns det som om jag fått en till syster...

Bodil, min vän, jag älskar dig och är så tacksam över att vi träffats. Puss på dig!

Så skönt det är att ha trevliga grannar för en gångs skull, gud vet att vi inte har haft så tur på det området tidigare...

Annars då? Var på sjukhuset igår med pojkarna, Tut fick nytt astma-medikament, ett granulat som ska ges i maten dagligen. Förhoppningsvis hjälper det mot alla nattliga "anfall". Det är så jobbigt när han vaknar alldeles kallsvettig och skakandes, och hostar som en tok. Det gör ont i mammahjärtat när det enda man kan göra är att ge honom nebunetten och stryka pannan. Jag vill ju kunna ta bort det, att han ska få sova på nätterna, även vintertid...

Liten Tiger fick också recept utskrivet, men än slipper han förebyggande medicinering annat än när han är förkyld. Det verkar som om Tiger har lite mer motståndskraft än sin storebror. Nu är det bara att vänta och se om allt det här ger resultat...

Har börjat i en ny kör också, i asmundtorp. Det är riktigt skönt att få sträcka på stämbanden lite mer regelbundet. Jag har saknat att sjunga, men det har inte funnits möjlighet förrän nu. Ganska stora kontraster på det jag håller på med dock. I asmundtorp har vi "vanlig" körsång, och sen är det ju företagsrock... I år blir det fullt ös medvetslös, och ingen nåd till hårt ansatta stämband. Vi får hoppas att det inte blir konsert med kören strax efter nåt rock-rep, för då blir det spännande...

Ludvigs inskolning började i veckan, jag är så stolt över honom! Han är så trygg i sig själv, travar kavat in på avdelningen och hittar närmsta intressanta leksak, sen märker han inte om jag är där eller inte. I fredags fick jag lämna honom lite, läsa en bok inne på personalrummet, jag pussade honom på pannan och sa hejdå, fick en slängkyss som svar och så fortsatte han leka. Mammas lilla hjärta... <3

Tiden går så fruktansvärt fort... Luddi är ju fortfarande min lilla bebis, men när Lukas var 14 månader hade han redan gått på dagis i ett par månader. Och nu går han på stoooora dagiset, med de stoooora pojkarna och flickorna... Första dagarna var han lite reserverad, han sa att han ville vara en måne, inte en stjärna (avdelningarna heter solen och månen 1-3 år samt sjöstjärnan och bläckfisken 3-6 år). Nu i fredags påväg hem från dagis sa han dock "mamma, jag vill inte hem, vill leka med mina stjärn-kompisar!"  Mammas stora lilla hjärta... <3

Igår var jag på bröllop, Linda och Gaby gifte sig. Vigseln hade de i trädgården som dom hade dekorerat jättefint,bland annat med tyll och vedträn (!). Gaby hade highway to hell som ingångsmusik, skitkoolt och typiskt henne, Linda hade klassisk ingångsmusik. Ceremonin var väldigt personlig och jättefin och inte ett öga var torrt... Per var världens goaste, kom och höll om mig, pussade och kramade på mig och var allmänt jättemysig. Jag smälte som vax i hans händer, och inte blev det bättre när han senare, på festen, bjöd upp till dans (han tycker inte alls om att dansa, men gjorde det för min skull). Jag kan inte vänta till nästa sommar...

Själva festen var på tomtelund i jonstorp. när vi kom dit fick vi små tilltugg (knytet med philapelphiaost och vitlök var to die for!) och en uppgift: hitta dina bordspartners. Jag var "Ung och giftassugen mamma" och  Per var "fossarbetande, ekebyboende bolldomare", vi satt vid sverigebordet. När brudparet kom fick vi gå in i lokalen, dukningen var jättefin i gult och brunt med kaffebönor och gula rosor.

Jag hade en (egentligen tre, men denna var värst) mardröm härom natten.

Jag drömde att vi åkte bil upp till någon stuga i norr. Vägen var dålig, kantad av klippor och på vänster sida låg en sjö eller stor flod, massa vatten iaf. Jag hade slumrat i bilen medans Per körde, Lukas och Ludvig var också med. Jag vaknar ( i drömmen alltså) av att bilen kör ner i vattnet. Spänner loss Ludvigs stol medans jag skriker åt Per "Tar du Lukas?". I samma sekund inser jag att Per är medvetslös, hängandes över ratten. Jag får loss Ludvigs stol som av någon anledning flyter. Säger åt lukas att hålla fast i lillebrors stol medans jag väcker pappa. Här har jag dock sån panik att jag vaknar på riktigt.

Så nu är min undran: Jag vet att Ludvigs stol är gjord delvis av frigolit, men skulle den flyta? Om man är medvetslös andas man om man hamnar under vatten då, drar man in luft i lungorna på en gång eller har man tid på sig innan personen drunknar?

Just nu känns det fruktansvärt viktigt att ta reda på svaret på dessa frågor. Får kanske ta och maila till Rix FM...

Hemkommen från Pite, utmattad, lycklig och fulltankad på familje-mys. Har varit hemma i ett par dagar nu och hunnit med en del; stöka till det så fint städade huset, pyssla lite, shoppa mycket och läsa massor.

I piteå läste jag Gömda och Asyl, ska läsa Mias Hemlighet också, när jag kan få tag i den (finns ju tydligen bibbla här i ekeby, så det får nog bli en sväng dit). När jag kom hem presenterade grannen mig för Eddings värld, Sagan om Belgarion jobbar jag på nu, första boken lästes ut svindlande fort, andra boken också avslutad, tredje boken påbörjad. Blir till att raida hans bokhylla på efterföljande delar snart. (tack mats! Böckerna är underbara...)

Shopping ja, igår spenderade vi stora delar av dagen på IKEA/väla, 20talet ramar inhandlades bland annat. Nu ska familjeväggen göras klar! Kommer att bli så himla läckert! Längtar...

Sen har jag pysslat, mest förberedelser inför bröllopet men även ett bokmärke, kändes lite lökigt att ha ett kvitto från ICA Maxi som bokmärke... Jag har lärt mig dekorera ljus, vilket kommer att bli användbart till bröllopet, funderar på att beställa vårt monogram som stämpel, och sedan fixa på ljusen, borde kunna bli fint. Har gjort ett första utkast på inbjudningskorten också (dock i heeelt fel färger), fick en del nya idéer och en del gamla förkastades, får se var vi hamnar i slutändan...

Min svärfar brukar säga "aj, aj, aj, ont, ont, ont" när han har värk någonstans... Idag är det min tur.

Vi var på Englas kalas igår, 9 år är hon nu, stora tjejen. Iaf, eftersom vi skulle åka bil dit, och sammanlagt gå typ 25 meter tyckte jag att jag kunde lyxa mig med högklackat. Sagt och gjort, skitsnyggt blev det, ända tills vi skulle hem och insåg att vi var tvungen att handla... på maxi... i högklackat.... som gjorde ont....

Det slutade med att jag köpte ett par skor på Maxi, för den offantliga summan av 49 pickadollor (bild finns längst ner i inlägget). Glad i hågen tog jag på mig tygskorna i morse, och såg framemot en skön dag i mjuka skor. Såååå fel jag hade...

Skotillverkaren har lagt en söm precis på hälen, vilket resulterade i smärta, blåsor, och sedan blodutgjutelse... ONT, ont, ont!!!  Glöm för all del inte att jag fortfarande har blåsor kvar sen igår...

Summa summarum:
Två skavsårsplåster och 7 plåster trängs nu på mina inte alltför stora fötter...

Det pågår förändringar i bloggen, som ni säkert märker. Tydligen är det väldigt svårt att få designen att se bra ut i Internet Explorer och Firefox, det är liksom antingen eller. Tidigare har den sett bra ut  i firefox, men piss i IE, nu ser det bra ut i IE men piss i firefox. Ska se om jag kan få till den, men det är starkt begränsat med tid (läs, bara lunchen) som jag kan hålla på med bloggen då datorn som sagt dog i helgen...

Bare with me...

I tisdags var det fest, eller iaf shopping-spree för Erik. Han fick åka och klippa sig hos frisyrmakarna, sen var det vidare till Väla. Shoppingen inleddes med två Tee's på Cubus, fortsatte med en tjocktröja på Carlings, kulminerade i en kavaj (!) på MQ och avrundades med 2 par jeans och ytterligare en tshirt på H&M. Strålade som en sol gjorde han (och även jag och per).

Han hade en plan om vad han ville ha (bland annat då denna kavaj att ha på examen... såå fin! ) och kunde köpa allt han ville. Han tittade inte ens åt 1500kronors jeans, utan kikade på reor och erbjudanden för att få ut så mycket för pengarna som möjligt. Kläderna han köpte hade kostat ytterligare en tusenlapp om han köpt dem till orginalpris. Jag och Per var riktigt stolta över honom, så skönt att se att han börjar lära sig värdet i pengar.

Onsdags var det dags för skönt gospel-gung i landskrona, såå himla härligt att få sträcka ut stämbanden lite! Jag älskar ju verkligen att sjunga, varför tar jag mig inte tid för det oftare? Längtar som attsingens till på onsdag och nästa övning. Ska försöka fixa min lilla favvo-låt till mobilen också, så jag kan skråla närhelst jag känner för det.

Torsdags var lugn för min del, inte så mycket för Pers del. Han fick åka med Erik till VC, sen vidare till jourakuten och sen vidare till ortoped akuten. Smällen som han fick på träningen på onsdagen har stukat två fingrar samt splittrat benen i fingertopparna. Han fick stöd att ha på fingrarna och blev visad hur han skulle tejpa dem om han ville spela på lördag. (vilket han naturligtvis ville... tyvärr blev det förlust på extrapoängsförsök mot limhamn, suuuurt).

Fredagen tillbringades (återigen) på väla, denna gång skulle det inhandlas grejs till Luddi. Blev sommarkläder till pojkarna, och ett par presenter till liten. Lördagen spenderades i städmundering, jag var inte sugen på att tokstäda söndagmorgon. Jag kunde faktiskt städa i lugn och ro, vilket kändes riktigt bra, och fint blev det. Lite utmanande var det när jag inte hittade dammsugarmunstycket, men det löste sig det också.

Förövrigt är jag riktigt sugen på att köpa en självgående dammsugare... Kan ni tänka er; trycka igång dammsugaren, fara till jobb /åka handla och komma hem till städat hem. *love*  Finns till och med modeller som åker tillbaka till laddningsstationen själv, laddar upp och fortsätter sedan med resten. Vill ha!!!

Söndag förresten, Luddi Lumpi fick äta smörgås till frukost, små små bitar som han gluffsade i sig i sådan fart att han nästan glömde andas mellan varven. Fruktansvärt söt är han lilla tiger.  Sen match som tidigare nämnt, tyngsta förlusten iår, men grabbarna har ändå utvecklats något otroligt. Och slutligen kalas hemma hos oss, det blev våfflor först, och sen jordgubbar och marängsvittz som dom säger i reklamen. Mysigt var det iaf, och ettåringen verkade nöjd med dagen.

Idag jobb, och dator... Min dator där hemma har ju dött sju dödar i helgen, går inte att starta alls... Blir förmodligen ominstallering och formatering så småningom, men jag skulle vilja hinna göra backup på en del grejs först... Blir nog att pröva reparation till en början. Någon som har en windows-skiva att låna ut? 

Och påtal om inte så lugnt för Pers del; idag ska han klara av konstycket att vara ensam med tre barn på väla, engla måste få examensklänning. Jag får skynda mig hem och ta hand om den spillra till karl som finns kvar när han e färdig. ;-)

Det börjar gå upp för mig varför jag inte skaffat blogg tidigare. Jag har ju aldrig tiiiiiiid!!!
Lätträknade är de gånger jag har tid att i lugn och ro sätta mig vid datorn och bara vara.

Häromdagen till exempel, var "one of those mornings", allt gick åt fanders och jag tänkte "det här måste jag skriva om på bloggen". Blev det av tror ni? Näe, för jag hade inte tiiiiiiiiiiiid!

Well, jag tänker berätta om min morgon iaf, även om det nu är fredag och inte onsdag. Sådeså!

Så, det hela började med att jag vaknade när ludvig gnällde på morgon (han och lukas är halv-flunsiga och sover väldigt oroligt på nätterna just nu), jag gick upp och vyssjade honom lite, la mig i sängen och tittade på klockan - 07:30!!! Nämnas bör att i vanliga fall är jag uppe absoluuuuut senast 07:00, jag ska näffligen gå hemifrån vid 07:40. Precis när jag tittar på klockan hör jag att någon är vid dörren, det visar sig vara engla, färdigklädd och allt och påväg till bussen. Jag frågar varför hon inte väckt mig (jag brukar ju väcka henne i vanliga fall, så hon borde ju anat lite ugglor i mossen), hennes svar var att hon inte ville väcka ludvig.  *ridå*

Iaf, slänga på sig kläder, in på toa snabbt och sen springa iväg till bussen. När jag kommer en tredjedel av vägen kommer jag ifatt engla, mer eller mindre bestört frågar jag varför hon inte hunnit längre (hon borde varit nästintill framme vid det laget jag startade). Jo, då har flickan suttit och tittat på en igelkottfamilj... En arg blick till henne och sen får vi börja springa, springer resten av vägen till busshållplatsen, kommer fram, ser att det finns folk där ( = bussen har inte gått), andas ut och ställer mig och väntar... och väntar... och väntar... 20 minuter försenad kommer bussen.

Alla mina små försök till uppfostran, "du kan inte stanna på vägen när du ska till skolan, då missar du bussen" föll ganska hårt när ungen, efter att ha rusat som en blådåre "för att hinna med bussen" får stå och vänta i 20 minuter.

Väl på bussen inser jag att något inte stämmer, det är en ung tjej jag aldrig sett tidigare som kör (vi har ett starkt begränsat antal busschaffisar på vischan) och hon verkar allmänt stressad och nervös. Framme i Bårslöv bekräftas mina misstankar, kvinnan i fråga klarar inte av att ta betalt av en kund, när denna frågar vad som händer fräser hon att kunden ska bara sätta sig. Resterande kunder får gå på utan att betala.

Nästa utmaning kommer när engla ska av bussen, hon plingar i tid och går fram och ställer sig vid bakdörrarna. När bussen stannar öppnar chaffören fram och släpper på passagerare men bakdörrarna är fortfarande stängda. Jag säger åt engla att springa fram och be henne öppna, vilket hon gör. Chauffören öppnar bak, men stänger innan engla har hunnit dit. Jag ropar till henne att hon ju får kolla att engla hunnit gå av innan hon trampar på gasen, för det gjorde hon. Så, hon tokbromsar igen (inte första gången) och engla får äntligen gå av.

Jag ringde till slut chefen och sa att jag satt på bussen from hell och att jag inte visste om jag skulle hamna i helsingborg eller ystad... Men jag kom faktiskt fram, "bara" 15 minuter sen.

Vi såg på schalger igår, och norges triumftåg.

Jag har lyssnat på norges "fairytale" länge, utan att veta att det var ett schlagerbidrag. Den är svängig, melodiös och får mig glad.

Jag älskar musik som får mig att känna något, musik som berör mig. På våren vill jag lyssna på musik som liknar fairytale, musik som är lättsam, och melodiös, som får mig sprallig och glad, precis som våren själv. På hösten föredrar jag musik som är lite mer lågmäld, nästan lite melankolisk, som man kan lyssna på med regndropparna som ackompanjemang. Heartbeats av José González är ett bra exempel på en höst-melodi.

Är jag arg vill jag lyssna på Evanescence, Metallica, Nickelback, eller något annat kaxigt (fortfarande melodiöst dock), är jag ledsen gottar jag gärna ner mig i några sköna ballader, är jag fest och dans-sugen vill jag lyssna på RnB/hiphop.

Kort sagt, det finns musik för alla tillfällen och alla sinnesstämningar, men det är ju det som är charmen med det hela.

Vad är hela grejen med vikt egentligen?

Hur kommer det sig att så mycket att vår självkänsla baseras på några siffror på vågen? Vi har ju så olika förutsättningar, så man tycker att statiska siffror inte skulle betyda något.

Jag har alltid varit "tung", kalla det kraftig benstomme eller vad du vill, en "smal" Sara väger ändå mycket mer än en smal "normalkvinna". Grejen är att jag trivs, jag vill ha lite former och se lite gosig ut (och att karln ska slippa få skavsår från allehanda knotiga kroppsdelar). Visst vill jag inte gå upp ytterligare, men det handlar mer om att min kropp inte mår bra av det.

Senast igår pratade jag med en granne som jag alltid sett som normalviktig, och hon berättar att hon inte badar eller solar (eller ens visar sig) i bikini, för att hon tycker hon är så tjock. Jag förstår det inte! Visst, min rumpa har flyttat ner ett par våningar sen jag spelade fotboll, och mina bröst har också (efter graviditeter och amningar) emigrerat söderut. Magen som huserat två barn ser fortfarande ut som en liten etta med kokvrå, sladdrig och dan. Men vad gör det egentligen? Jag har en kropp, den fungerar (för det mesta) bra, den har huserat våra små busfrön i 1½ år, den har livnärt dem i 3 år, och den är fortfarande lika fin för min älskade karl.

Och ändå funderar jag på att banta.

Vi fick kattungar igår, pyttesmå slemmiga saker...

Det är något med uppkomsten av liv som gör mig andäktig. Jag har själv inget sug efter (ytterligare en) bebis, likväl har jag funnit mig själv med handen på snövits mage och med ett fånigt litet leende på läpparna. De pyttesmå slemmiga sakerna har sparkat och buffat på mig, och jag har förundrats. Bandet mellan mig och snövit har stärkts, jag har sett hennes mage växa, sett hur hon vaggat fram och hur hon i slutet har haft det tungt. Och jag har kommit ihåg, hur underbart de små buffarna känns, hur man aldrig känner sig ensam, och hur man längtar tills pyret kommer ut.

Så igår var det dags. En timme innan jag slutade jobbet fick jag ett meddelande "1, vit med svart fläck på huvudet". Sedan kom det en till, en svart, som visade sig vara grå, och precis innan jag kom hem kom den sista, mörkare grå och precis lika söt som sina syskon. Så nu ligger de där bland filtarna, en trött men kärleksfull kattmamma och tre små, nu inte fullt lika slemmiga, kattbebisar.

Internet är en välsignelse.

Trots alla virus, all spam, alla flashiga reklamer i högklackat...  trots allt sånt, är det en välsignelse.

Ni ser, jag träffade min man via internet, och nu, nu har jag träffat tanterna.
Att kunna lära känna människor via internet, prata om himmel och jord, skratta och gråta, peppa och pusha, och detta med personer man förmodligen aldrig hade sett åt två gånger på stan. Är inte det en välsignelse så säg?

Mina tanter är underbara, vi pratar om allt, inget är heligt. Är man nere får man stöd, är man munter så får man glada tillrop (och i båda fallen choklad). Jag har följt tanterna genom flyttar, jobbsökeri, bröllopsplanering, bebisverkstäder och inte att förglömma alla diskutioner om rom (!) och vissa stiliga herrar.

Jag har aldrig varit en sådan som har en stor bekantskapskrets, och med familjen 150 mil bort känner man sig lätt ensam, men jag gör inte det längre.

Tanterna ni finns i mitt hjärta!